Fem dagar i veckan klockan halv sju är Hans Aldevik på plats för att dricka sitt morgonkaffe.

– Sedan tar jag en sväng på stan och köper en tidning. Ja, och sedan går jag hit igen för att prata med de andra gubbarna, säger Hans som är pensionär.

Klockan tio varje förmiddag dyker Lasse Wallin upp.

– Samma tid varje dag, säger han.

Samtidigt kommer Kurt Gustafsson, en trogen gäst ända sedan valborgsmässoafton 1941.

– Jag hade sålt förstamajblommor så bra att jag ville fira med en sockerdricka och en mazarin, säger Kurt, som fått ett eget stambord på fiket.

Så här rullar det på, från sex på morgonen till tolv på dagen, måndag till fredag.

– Nu kommer lilla Roger, säger Stina Bergdahl, som driver kafét.

Hon känner sina gäster väl. I fyrtio år har hon sprungit och fyllt på mackor, tagit betalt, och lärt gubbarna att de ska äta en ordentligt frukost för då står de sig bättre under dagen.

– Nu ska du få se hur en riktig grötfrukost ska vara, säger Stina och dukar upp gröt med äppelmos, kokta ägg och smörgås.

Det var här som Ingvar Melkersson lärde sig äta gröt.

– Stina sa åt mig: ”nu äter du upp din gröt, annars har du dörren där, det vet du”, säger han.

Ingvar gjorde så, och det har han aldrig ångrat, för gröt var ju både gott och nyttigt.

Stina skrattar och utbrister:

– Inte ska du väl berätta det där ...

I köket står Stinas sambo Lasse Hjort och brer mackor och kokar kaffe i en väl inkokt kaffehurra.

– Man får vara försiktig när man diskar den så den inte går sönder, säger han på skämt.

Det är kok-kaffe som gäller. Så har det alltid varit och så får det förbli. Nåde den som ändrar något på kafét. Byta ut galonsofforna till något modernare? Skulle aldrig gå.

– Då slog nog våra gäster bakut, nej de vill att vi ska behålla det gamla, säger Stina.

Något brickställ där gästerna kan ställa använda kaffekoppar och fat finns heller inte.

– De allra flesta av våra gäster ställer själva disken i dismaskinen, säger Stina.

Ända sedan 1928, då huset stod nybyggt, har kaféet funnits.

Stina började själv jobba här 1970, då hennes mamma Alida köpte kaféet. 1973 tog Stina och hennes Lasse över rörelsen. Den stora frågan är vem som ska ta över när de blir pensionärer.

– Åren går fort. Jag har blivit 69 år, och Stina 63 år, säger Lasse.

– Visst känns det lite jobbigt att stiga upp klockan tre varje morgon, säger Stina.

Så tillägger hon snabbt:

– Men vi har aldrig känt det som tråkigt att gå hit, tro mig, inte en dag. Kaféet har blivit som en livsstil för oss med.