Serien upplever en kris. Publiken sviker, heter det. Det är skitsnack. Publik sviker endast när den bär sig illa åt, aldrig för att den inte finns. Publik får den och de som förtjänar det. Som har en bra produkt, som marknadsnissarna säger.

Sedan Tina Nordlund med ett rätt bittert tacktal på en fotbollsgala för ganska länge sedan startade en medial och politiskt mycket korrekt hausse kring damfotboll har egentligen inte mycket hänt.
Ett stjärnfyllt Umeå drog en del publik under några år. Snittade några tusen. Minns en match på Behrn arena med över 5 000 på läktarna, och det mest bestående minnet var att nästan alla höll på gästerna. Ljungberg, Moström och några till dyrkades så som såpastjärnor från tv.
Det är över nu, och jag är inte förvånad. Damfotboll lider av ett grundläggande problem som ingen verkar vilja se. Än mindre tala om.

Förutsättningarna är inte anpassade för kvinnor. Se på nästan vilken annan jämförbar idrott som helst, och inse att fotbollstjejerna slåss mot en omöjlighet – att fylla en kostym sydd för män.
Nej, det finns inget mansgrisigt i det påståendet. Tvärtom tycker jag att det är taskigt att så skickliga spelare som elitdamerna i fotboll faktiskt är inte får bättre möjlighet att riktigt visa det.
Lägre korgar i basket och lägre nät i volleyboll är inte något som kommit till för att någon velat håna spelarna, utan för att anpassa efter fysiska förutsättningar.
Att Sanna Kallur hoppar över 84 centimeter höga häckar gör henne inte till en sämre idrottare än Robert Kronberg. Däremot tror jag att betydligt färre skulle vilja se henne försöka klänga över männens 106.7 centimeter höga häckar.

När en fotbollsplan är anpassad för mäns generella snabbhet, styrka, räckvidd med passningar och skott – då sätter det spår.
”De är ju duktiga och så, men ...”. En spänn varje gång jag hört en mening om damfotboll inledas med en sådan fras och jag vore miljonär. Följt av olika utsagor på samma tema: De når inte fram till målet, de orkar inte byta kant med en passning, det ser ut som att de spelar i motvind hela tiden.
För säkerhets skull understryker jag att det inte alls bara är män som uttalar sig så. Det är bara att titta på läktarna vid vilken damallsvensk match som helst för att inse att idrottspubliken, även där, domineras av män.

Man kan välja att hävda att dam- och herrfotboll är två olika sporter. Jag har själv sagt så någon gång. Men jag tror att det är att göra det lätt för sig, för dem som jobbar för att stärka damernas position.
Publiken säger något annat, när den väljer att stanna hemma.
Jag säger: Kapa tio-tjugo meter av planen. Jag skulle vilja se en sån match, om så bara på prov.