Måste erkänna att jag fick ståpäls när den svenska nationalsången spelades och grep tag i mig gick rakt genom tv-rutan. Marcus Ericsson log med hela ansiktet, så som den utåtriktade Marcus Ericsson ofta gör, när han sprutade champagne överst på prispallen i Valencia och det var rörande att se hans känslosamma kramar med Eje Elgh, som hela tiden stöttat honom, och med teampersonalen i hårt pressade Super Nova Racing.

Däremot såg jag inte skymten av Kenny Bräck. Det är perfektionisten Bräck som, steg för steg och med en nästan otäck målmedvetenhet, byggt upp Marcus till en blivande storförare. Den förre racingstjärnan lever sig in i Marcus nästan som om det vore han själv och ställer höga – i bland nästan omänskliga – krav.
När jag följde Marcus i formel 3 på Donington Park i England för ett par år sedan var Kenny skitsur och drog från banan en hel dag när Marcus kört mindre bra.

Det är också Bräck som ligger bakom den ekonomiska satsningen och drar in de tunga sponsorerna. Att köra i GP2-serien innebär i princip bara kostnader. Stora kostnader.
När Kenny Bräck skulle ta nästa steg i Marcus karriär – efter segern i det japanska formel 3-mästerskapet förra året – vände han sig till sitt gamla stall Super Nova i England. Måste erkänna att jag tyckte att det var ett lite märkligt val. Super Nova har inte visat sig vara något vinnarstall på senare år. Givetvis var det ett smart drag. I ett ”mellanteam” slipper Marcus pressen att prestera redan första året.

För kontraktet med Super Nova fick Marcus Ericsson – eller snarare Kenny Bräck – betala i runda slängar 17 miljoner kronor. Gigantiska pengar, inte minst för en vanlig 19-åring från Kumla vars pappa försörjer sig som målare.
Många tror att Marcus redan lever ett liv i lyx men inget kunde vara mer fel. Han får ingen lön av stallet och är fattigare än de flesta eftersom han måste betala dyr hyra för sin lägenhet i Norwich, uppehälle, flygresor och hotell (utom vid tävlingshelgerna). Det ingår också i Kenny Bräcks hårda skola, att visa att han klarar av att stå på egna ben. Utan sina mindre lokala sponsorer, 20–25 till antalet, skulle Marcus knappt ha mat för dagen. Det är den verklighet han lever i.

Samtidigt är Marcus bara ett trappsteg från de riktigt stora pengarna. Når Marcus formel 1 så kan han på ett bräde tjäna 17 miljoner istället för att kosta 17 miljoner. Så enorm är skillnaden.
Årets säsong är tänkt som ett läroår. Det är först nästa år som Marcus måste leverera om han ska nå formel 1. Efter segern i går ligger han redan steget före i tidtabellen.
Sverige har inte haft någon förare i formel 1 sedan Stefan ”Lövis” Johansson 1991. Senast en svensk vann ett F1-lopp var 1978 genom Örebro-legendaren Ronnie Peterson, bara ett par veckor före dödskraschen på Monza i Italien. För 32 år sen alltså.
Det ger lite perspektiv på hur svårt det är att nå formel 1 som globalt sett är en av världens största sporter. Efter segern i går tror jag definitivt att Marcus kan gå hela vägen även om ett misstag i närmare 300 kilometer i timmen kan äventyra allt på en hundradels sekund.

Fortfarande är 19-åringen från Kumla relativt okänd men når han F1 skapar han över en natt en hysteri som bara Zlatan och ”Foppa” är kapabla till i svensk idrott.
Vore jag chef på Ericsson i Kumla skulle jag gå in som storsponsor redan nu. Bättre reklampelare ute i världen går garanterat inte att få.