Många vill absolut inte rida lag. En del säger att det är tråkigt, andra erkänner att det är för nervöst när resultaten plötsligt spelar roll för andra än en själv. Det finns dom som presterar sämre under lagets press och dom som liksom Sanne Bergström i Örebros elitlag i seriefinalen klev fram och levererade långt över vad någon hade trott. Och det med ett brutet finger.

Delad glädje är som det sägs dubbel. Örebros Niklas Jonsson som har ridit världscup i Scandinavium, GP utomlands och varit i SM-final med Örebro många gånger var exalterad efter seriefinalen för några veckor sedan. Då Örebro tog sig till SM-final på ett osannolikt och mirakulöst sätt.
Via telefon på väg hem med hästbussen försökte han förklara alla märkliga turer för mig som satt hemma i soffan med datorn i högsta hugg redo att rapportera. Det tog honom en halvtimma. För runt varje händelse fanns mycket dramatik. Sådant som annars passerar obemärkt men som nu växte kring laget.

Och det är klart. När jag kom till Kumla på tävling i går morse och inser när det är dags att börja rida att en rem till tränset är kvar hemma så är det panik, men bara för mig. Eller när jag kom till årets första tävling och hade glömt kavajen. Och efter att ha lånat ihop en så gick dragkedjan till ena stövel sönder. I mina försök att vara MacGyver och laga dragkedjan stående i en trapp tappade jag balansen, fick tag i ett galler och istället för att störta revs händerna blodiga och det strax före start. Det gav ju ingen annan än mig konsekvenser så vem bryr sig?

Kring laghoppningar blir sådana händelser så mycket större och det blir till minnen som blir snackisar för alltid. År efter år pratar vi om gången när vi tvingade tjejen som var med för att hejja att hoppa upp på en ponny hon aldrig ens klappat på så vi fick ihop lag.
Det var gången jag avgjorde på hemmaplan trots att jag en stund tidigare legat däckad i solsting.
Det är gången mina ponnytjejer var fullständigt nederlagstippade men på något sätt hittade styrkan och liksom lyfte hästarna runt till seger. Alla storgrinade av lycka efteråt trots att det bara var division 3.
Vi minns alla i hopsnickrade reservplaner, borttappade hjälmar, skadade hästar eller då när det var så varmt så halva startfältet glömde banan.

Alla som har ridit lag har garanterat sina hemska eller underbara historier. Och att dela minnena med andra gör dom bara starkare.
Det är kul att bryta av det ensamma individuella tänket mot gemenskap ibland.