Domare Daniel Stålhammar delade ut sju gula kort men glömde ta fram det röda när Blåvitts Ragnar Sigurdsson sparkade så att både ben och VM-dröm kunde ha gått i kras för Alejandro Bedoya.
En mera solklar utvisning får man leta efter.
0–0-matcher kan vara väldigt tråkiga men i går njöt jag varje sekund av kampen och underhållningen. ÖSK vek inte en tum, visade ett härligt krigarhjärta. Det ängsliga spelet, som vi sett så många gånger på bortaplan, fick ett fett långfinger.

Tugget efteråt kom, inte helt oväntat, att handla om Gamla Ullevis sorgliga matta. Sixten Boström totalsågade lapptäcket, kallade planen för naturgrus i kombination med tusen kvadratmeter gräs. ÖSK-tränaren ansåg att det är bedrövligt att en nationalarena i Sverige ser ut så här, att den är en skam för allsvenskan.
Ingen sade emot.
Trodde aldrig att jag skulle få skriva den här meningen ... men allsvensk fotboll på naturgräs känns förlegat. Alldeles för mycket står på spel för att poängen ska delas ut på potatisåkrar.
Under min egen, högst blygsamma karriär som målvakt, minns jag hur jag älskade det våta naturgräset. Att kunna kasta sig och glida sista biten till bollen. En underbar känsla.
Men i takt med att säsongen startar allt tidigare, och planerna blir mer och mer ansatta, så är det snudd på omöjligt att skapa perfekta naturgräsplaner i Sverige under en hel säsong.
Endast fyra allsvenska klubbar – ÖSK, BP, Elfsborg och Gefle – har konstgräs i dag. Jag hoppas att vi får se konstgräs även hos övriga lag inom några år. Dagens moderna konstgräs håller så pass hög klass att spelet inte blir lidande. Även om det är ett problem att bollen rullar alldeles för fort.
Om planerna fortsätter att se ut så här även i framtiden hoppas jag att fotbollförbundet inför konstgrästvång i allsvenskan.
Det är den enda vettiga vägen att gå.

Jag fick en flashback på Gamla Ullevi i går. En majdag 1999 var jag utsänd på Blåvitt-ÖSK. Gick och strosade i godan ro i Nordstan då en prao (!) på hemmaredaktionen ringde och berättade att matchen var uppskjuten. Visserligen hade det regnat lite smått, men det lät osannolikt. Jäktade i väg till Gamla Ullevi, den gamla arenan, och fann att det var sant. Blåvitts dåvarande klubbdirektör Bosse Gentzel vankade av och an med en bekymrad min. Jag och en kollega kastade oss in i redaktionsbilen, åkte 20 mil hemåt, och stannade till i Mariestad för speedwaymatchen Örnarna-Indianerna. Vi kom fram efter halva tävlingen. Kvällen som fotbollsreporter slutade som speedwayrapportör.
Så planerna var minsann inte bättre förr. I alla fall inte i Göteborg.

Dagens roligaste 1: Kubanernas banderoll för matchen. Texten ”Blåvita tröjor, svarta pengar. Sill i kyrkan, torsk på planen”. Alltid retade den någon i den fina klubben.

Dagens roligaste 2: ”Den gamle” John Alvbåge är tillbaka. Tack för det!