När jag började se speedway var det något annat. Några få artister i varje lag som mer eller mindre regelmässigt körde fullt. Bakom dem ett gäng skapligt glada amatörer, några Åsa-Nissar med polaren från Klabbarp som mekaniker. Jag menar inget taskigt med det, där fanns en charm och ett utrymme för lokala killar att köra i elitserien utan att flänga runt i fyra-fem olika ligor för att överhuvudtaget ha råd att vara med. Man kunde vara frisör eller snickare och speedwayförare vid sidan om.

Nej, det är inte hundra år sedan. Tjugo kanske. Tiderna är andra nu, jorden snurrar fortare och är i krympande under globaliseringens fana. Det gäller väl all elitidrott egentligen, men nånstans känner jag att speedwayen gått först och längst i ivern att sälja sin oskuld för en handfull dollar. Eller euro, eller vilken valuta de turnerande gladiatorerna numera får sina poängpengar i.

I ingen annan sport går det an att tävla för så många klubbar i olika ligor du bara hinner med. Sverige, Polen och England har ligor som är självklara arbetsgivare åt ett elitgarde av förare, av vilka de allra bästa dessutom tävlar om VM-titeln individuellt i en lång serie.

Det säger sig självt att det blir trångt om utrymmet för nykomlingar. För att få plats ens som reserv måste du i stort sett vara på gränsen till världsstjärna. Jag vet inte, det kanske gagnar utvecklingen i toppen, det kanske gagnar speedway som publik underhållning. Men kommersiellt tycks ändå klubbarna i Sverige ha svårt att klara den nya tidens krav. Kaparna och Smederna och Masarna har dukat under, och egentligen verkar det bara vara några småländska föreningar som har råd att tävla på riktigt.

Personligen har jag lite svårt att svälja tanken att förare som på måndagen är klubbkamrater i Polen, och kör i olika västar i Sverige på tisdagen, faktiskt orkar bry sig om vilket märke västen har för dagen.
Icke desto mindre visade Indianerna mot Lejonen i går att lagspeedway lever. Av sju förare tog den bäste elva och den sämste fem poäng. Den sistnämnde, Renat Gafurov, hade dessutom tre i bonus.

Och å andra sidan kan jag inte heller annat än att beundra dem som lever i en buss, och undra hur de pallar med det minutiöst schemalagda resandet och ett nytt uppträdande snart sagt varje kväll. Robert Gustafssons bajamaja i Krakow-satir är dessvärre ingen faktisk överdrift.

Indianernas talang Simon Gustafsson har, tror jag, ett elände med att fylla ut pappa Henkas gamla släpsko. Men vid den oundvikliga jämförelsen är det absolut nödvändigt att inse att Henka slog igenom i den gamla tiden. Han behövde inte jämföra sig med världsstjärnor i varje heat. Det är därför inte alls konstigt om Simon behöver fler år än pappa för att etablera sig, och det finns inga garantier för att det någonsin kommer att ske. Henka var exceptionell i sin tid. Världen kräver mycket mer av professionalitet och noggrannhet av Simon. I går vann han reservheaten, men nollade två ordinarie heat.

Magnus Zetterström å sin sida är ett levande bevis för att få saker någonsin är för sena. ”Zorro” åker fortare än någonsin på sitt 39:e år, som VM-debutant. Jag tycker att det är hur läckert som helst, och rös faktiskt (frös också förvisso) när Zorro utan minsta blink utmanade Nicki Pedersen i sista heatet om millimetrar längs staketet i 110 knyck. Om Magnus vunnit den duellen hade vi satt en femma på honom i betyg. Fyran är stark. Ska bli skapligt kul att se om veteranen kan slå till på allvar på Ullevi på lördag. Farten finns.

3521 såg hemmapremiären på Sannahed, Ica Maxi arena. Helt okej. Och bättre blir det när den nya läktaren blir klar.