Tunga hemmaförluster mot Mjällby och Gais, tunga skador på Fredrik Nordback och Peter Westman, Roni Porokaras tappade sug och så Eric Bassombengs disciplinära avstängning mitt upp i allt.
Mot den bakgrunden var det starkt av ÖSK att resa till Stockholm och ta andra raka trepoängaren i huvudstaden på kort tid.

Matchen mot BP var dessutom snarlik den mot AIK på Råsunda. Ingen himlastormande upplevelse, men en helgjuten insats och ett snyggt nickmål efter inlägg från högerkanten. Skönt för Alejandro Bedoya att få revanschera sig för jättemissen i slutet mot Gais.
Segern tystade också effektivt den debatt om ÖSK:s spelsystem som blossat upp igen efter Tobias Grahns sågning av de svartvita efter Mjällbymatchen.
Har i grunden alltid gillat Sixten Boströms positiva fotbollsfilosofi, och att han vågar stå upp för sitt 4-3-3. Men jag är inte längre säker på att det är den mest offensiva modellen. Allt fler supportrar ropar efter 4-4-2. En på papperet tråkigare och mer defensiv uppställning, men i ÖSK:s fall tror jag faktiskt inte att det behöver vara så.

Vad det handlar om är att utnyttja spelarmaterialet på bästa sätt istället för att fastna i systemtänk. Nye Paulinho fick för tredje matchen i rad hoppa in och spela en knapp halvtimme. Sista kvarten till och med som center när Kim Olsen byttes ut. Det är svårt att veta var brassen egentligen står men han har visat en ruggig kyla i avslutningarna på träningarna på sistone. En Paulinho i form är definitivt en man för startelvan. En målskytt som ska befinna sig i straffområdet, inte på någon kant. Samtidigt vore det fel att plocka bort Kim Olsen som fortfarande är lagets bästa målskytt.
Varför inte köra med båda, och med Olsen som target? Två vapen är alltid bättre än ett.
Roni Porokara har inte varit i balans efter det misslyckade Israel-äventyret men gjorde mot BP sin bästa insats hittills i år. Efteråt fick han också välförtjänt beröm av Sixten Boström.

Porokara har tränarens orubbliga förtroende. Det var ju Sixten som handplockade honom, och hur skulle rubrikerna se ut hemma i Finland om en finsk tränare sätter deras landslagsanfallare på bänken? Porokaras insats mot BP var ett steg i rätt riktning, även om jag tror att finländarens snabbhet skulle komma ännu bättre till sin rätt som kantspelare på ett fyrmannamittfält då han kan komma med fart längre bak i planen. Som anfallare hamnar Roni många gånger för långt fram i banan och måste göra sig av med bollen precis när han fått upp farten.
ÖSK kan många gånger se ihåligt och sårbart ut på mitten med bara tre mittfältare men mot BP lyckades både Nordin Gerzic och Magnus Kihlberg med sina uppgifter fullt ut. När Nordin spelar med självförtroende, som i den andra halvleken, håller han definitivt hög allsvensk klass.

Till sist några rader om Eric Bassombeng. Det är bra att ÖSK sätter ner foten och markerar. Jag har med egna ögon sett hur kameruniern uppträtt märkligt på sistone. Tidiga morgonträningar har han suttit på bänken med yrsel och lagledningen har fått tanka i honom frukost. Efter förlusten mot Gais sprang Bassombeng runt och skrattade när hans lagkompisar var smått knäckta. Sånt slukar givetvis energi. Samtidigt är det beklagligt att ÖSK inte i större utsträckning lyckats locka fram de kvaliteter som Bassombeng, i sina bästa stunder, har i sig.