Jo, det är klart att det kunde varit en lite festligare inramning på Behrn arena. För andra raka hemmamatchen hade bara drygt 4200 trogna åskådare kommit för att se sina ÖSK-hjältar. Och i ärlighetens namn tror jag majoriteten denna eftermiddag var mer intresserade av storbildskärmen än spelet på konstgräset.

Men det vore djupt orättvist att utvärdera ÖSK-året utifrån avslutningsföreställningen. För det finns ju så mycket i det lilla som ändå varit positivt 2009:
Stabiliteten. Laget var tidigt på säker mark i tabellen.
Försvaret. Alvbåge-Almebäck-Wikström var en betongmur att forcera.
Bortaspelet. ÖSK hade poäng med sig hem från nio av 15 bortaresor.
Spelidén. 4-3-3 är basen. Men varianterna har varit spännande.
Genombrottet. Marcus Astvald gick från okänd talang till startelvan.
Blixtfyndet. Rekordsnabbe mittbacken Michael Almebäck kom från sjuksängen och blev landslagsman.

I NA-sportens årliga fotbollsbilaga inför premiären hade vi temat dans. En symbol för den optimism som spirade kring våra båda allsvenska lag inför 2009. I den genomgången trodde vi på ÖSK:s målsättning topp fem. Men vi ställde också tre tuffa krav som vi trodde behövde förverkligas om säsongen skulle bli framgångsrik. Så här blev facit:
Krav 1: Klara de nya högre förväntningarna. Vi förutspådde hårdare kritik vid motgång. Så blev också fallet. Sommarens svacka mot Häcken i serie och cup och höstens 0–3-svit väckte rejäl supporterilska. ÖSK vek också ner sig några gånger när klivet mot den absoluta toppen skulle tas.
Krav 2: Hantera den stora truppen. ÖSK hade allsvenskans största trupp. Men en tränare som gärna håller sig till en fast startelva. Under hösten syntes det interna missnöjet. Rockaderna på mittfältet påverkade nog resultaten mest.
Krav 3: Bli en språngbräda. ÖSK ville uttalat sälja spelare. Ännu har ingen förtjänst gjorts. Nu återstår att se hur det påverkar förutsättningen inför nästa säsong.
I min anteckningsbok har försvaret varit årets stora glädjeämne. Detta trots att landslagsmässige Patrik Anttonen haft en väldigt strulig säsong. Samtidigt har reslige Magnus Wikström varit en perfekt partner till speedkulan Almebäck. I det tysta har han gjort ett kanonjobb.
Besvikelsen hittar jag i anfallsspelet. 33 mål framåt är för klent. ÖSK har också allt för sällan radat upp målchanser. Kim Olsen hade ofantliga förväntningar på sig efter succéhösten. Han blev lagets bäste målskytt med sina åtta mål. Men svackorna var påtagliga och understödet inte alltid det rätta. Roni Porokara har lyckats bättre i landslaget än i serien och jokrar som Eric Bassombeng, Emra Tahirovic och Adriano Munoz har mest värmt bänk.
För att ÖSK ska gå ytterligare framåt är det just framåt förbättringen måste ske.

Här är min spretiga summering av allsvenskan i övrigt. Årets...
...tränare: Mikael Stahre får ursäkta. Men Häckens Peter Gerhardsson får min röst.
...målvakt: Daniel Örlund spikade, nästan, alltid igen.
...back: Michael Almebäck mot den bakgrund han hade.
...mittfältare: Bojan Djordjic, AIK. Han visade till slut att han kunde annat än snacka.
...anfallare: Häckens Jonas Henriksson gjorde mål ur ingenting på ÖSK.
...inhoppare: Benny Lennartson hjälpte Alexander Axén att vända en negativ trend. 
...värdigaste mästare: Daniel Tjernström har alltid gett allt oavsett klubb. Till slut kom belöningen.
...formtopp: Patrik Haginge kom från frysfacket och blev stekhet. Vände Djurgårdens olycka till kvallycka.
...stolpskott: IFK-målvakten Kim Christensens försök att minska målburen.
...inlägg: Nordin Gerzics på facebook.

Allra sist: ÖSK:s hemmasnitt slutade på 7 886 åskådare. Jag tror höstens 0-3-svit påverkade den mer än någon kunde ana.