Men vi tar ljuspunkterna först.
ÖSK vände sin negativa resultatrad.
ÖSK bröt måltorkan framåt. 
ÖSK:s seger var den första mot Halmstad hemma i allsvenskan sedan konstgräset installerades på Behrn arena.
ÖSK:s finske landslagsman Roni Porokara hade äntligen flytet med sig framför mål.
ÖSK är i detta läge fortfarande bara tre poäng från en Europaplats och en placering från målsättningen topp fem.

Allt detta sammantaget var säkert värt att ses av fler. Åtminstone tolkade jag ÖSK-tränaren Sixten Boström så efter slutsignalen. Men detta är en sanning som gäller mer än fotbollen –det går inte att lura publiken.
Under fredagen pratade jag med flera inbitna anhängare som aldrig brukar missa en hemmamatch. Men i går avstod de. Det var vädret, konserter, familjen, tabelläget och den dåliga trenden som vägde över för att bara ta några exempel.
Eller uttryckt på ett annat vis: Allsvensk fotboll var plötsligt inte prio ett. 

I ett större perspektiv står den allsvenska fotbollen inför ett rejält uppvaknande. Den har i flera år varit en riktig sannsaga. Tveksam kvalitet, men spännande och underhållande. Med draghjälp av landslagets framgångar har publiken kommit. Exponeringen i media total.
Men inför nästa säsong har svensk fotboll en del att fundera över. Landslagets missade VM-slutspel innebär ett antal miljoner kronor färre i förbundets kista. Samtidigt som vi alla charmas av småorterna Mjällby och Åtvidabergs återkomst i högsta serien ligger klubbarnas kassörer sömnlösa. Att storklubbarna Hammarby och Djurgården går motsatt riktning betyder både ekonomiskt och medialt avbräck. Omförhandlade tv-avtal är ett annat frågetecken.
Vi vet att finanskrisen slagit hårt mot allsvenskan. Sponsorerna håller hårdare i plånboken, publiken värderar biljettköp noggrannare. Guldjagande AIK har det senaste året tvingats till både miljonlån och att upprätta en kontrollbalansräkning. Och i veckan gick det att läsa att Helsingborg regelmässigt betalar sina räkningar för sent.

I det mindre perspektivet har ÖSK så här långt varit ett föredöme i klassen efter den nesliga degraderingen hösten 2004. Sakta men säkert har klubben byggt upp en organisation och ett ekonomi som utvecklats positivt. Men också ÖSK lär ha ett och annat att tänka på framöver.
Spelarinvest och näringslivet fixade pengar för att ta hit nyckelspelare som Alvbåge och Olsen. I andra änden fick klubben uppdraget att sälja en eller flera spelare i år. Det har hittills misslyckats. I stället har en för stor trupp ökat lönekostnaderna. Och de spelare som lämnar har alla i princip gått gratis. Tanken var att förstärka ytterligare nästa säsong. Men utan påfyllning i kassan blir den ekvationen svår att få ihop.

Örebro har länge haft en hemmapublik som är kunnig och trogen sitt lag. Inför årets säsong pratade ÖSK-ledningen också om att närma sig ett snitt på 10 000 åskådare. Men sedan återkomsten till allsvenskan ser hemmasnittet ut så här:
År 2007: 8 818.
År 2008: 8 660.
År 2009: 8 148 (en match kvar, Trelleborg)
Bara ett bevis för att lagets formsvacka kom i helt fel läge. Med absolut toppkänning hade betydligt fler sökt sig till avslutningsmatcherna.
Fjolårets starka höst närde hela vintern drömmen om en toppsäsong 2009.
Säsongen har definitivt inneburit en standardhöjning på många sätt.
Men när vi nu har långkalsongerna på och ska börja summera ligger ÖSK närmare mitten av tabellen, precis som så många gånger förr.
För en månad sedan kom 11 191 åskådare till Behrn arena för att se toppmötet mot Blåvitt. På fredagkvällen var nästan bara en tredjedel på plats. 

Jag hoppas ha fel. Men när erbjudanden om årskort och sponsorinsatser inför nästa år snart sätter fart riskerar höstens resultatrad att skymma tidigare insatser. Idrottens skoningslösa verklighet.
Spektakulära värvningar kan skingra denna bild.
Men då är vi tillbaka till där vi började: Räcker ekonomin till det?