15-SM guld och 14 cuptitlar och andra plats i den allsvenska maratontabellen. Spelarna i MFF har alltid en historia att leva upp till.
Krav som i motgång, lika fort som en Daniel Larsson-rusch, kan förvandlas till en tvångströja. Våren i Skåne var hemsk. Många krävde tränare Roland Nilsson och hela MFF-ledningens huvuden på ett fat.
Det slutade med att – supporterklubbens ordförande avgick för någon vecka sedan.
Nu går laget som pågatåget. Fem raka segrar, 16 mål framåt och ett spel som både flyter och är effektivt.
–Självförtroende, var Roland Nilssons enkla analys efteråt till skåningarnas metamorfos.
Spelarna agerar utan att fundera och tveka. Framgång föder framgång. Men där finns också en bibehållen egenskap som funnits hela året: Malmö har ett fantastiskt passningsspel och många kvicka fötter.

ÖSK visste före avspark att det fanns en anfallare att hålla koll på. Ändå gjorde Daniel Larsson tre mål. Från i stort sett samma punkt centralt i straffområdet. Den så ifrågasatte Figueiredo låg bakom de två första. För övrigt måste jag nog konstatera att matchens bäste örebroare var flyktade Forwardprodukten Jiloan Hamad. Vass framåt visste jag. Mot ÖSK imponerade även hans jobb bakåt. 

För ÖSK går det plötsligt tyngre efter tidigare stark höst. Tre mållösa matcher i rad och ett mittfält som förändras varje match. Nu inledde Boström för första gången med 4-4-2 och diamant. Det blev statistiskt och stillastående. Kantspelet försvann och backlinjen slog långa bollar på osynkade toppduon Porokara/Munoz.
När sedan Fredrik Nordback byttes ut i andra halvlek, för första gången i år, kändes det som cirkeln var sluten. Nu har mittfältarna suttit på bänken en match vardera senaste tiden.
I grunden gillar jag förändringsviljan eftersom jag tror den på sikt utvecklar. Men i det korta perspektivet har de senaste ÖSK-rockaderna nog mest skapat förvirring i laget. Så ser det i alla fall ut från sidan.
Däremot tycker jag det var kul att se Patrik Anttonen i spel igen, om än på en ovan mittbacksplats. Hans teknik är efterlängtad.

Veckans snackis är annars Wanderson-fallet i Gais. Där har ÖSK oförskyllt hamnat i hela Fotbollssveriges skottglugg.
Tacka förbundet för det.
Jag tycker de ansvariga i disciplinnämnden hittills slagit undan fötterna för den klubb som verkar vara den enda part som agerat rakryggat.
”Vi vill inte agera polis”, är bara ett av flera märkliga citat Staffan Anderberg, vice ordförande i nämnden uttalat.
Hans insinuanta förslag att ”Örebro kan återkalla sin protest”, tar ändå priset. I så fall skulle förbundet bara kunna glömma frågan. Med den typen av utspel läggs allt ansvar för Gais handlande på ÖSK, den enda part som har rätt att anmäla ärendet.
Jag kan förstå känslorna Wanderson-fallet rivit upp. Brassen har länge spelat i Sverige, hans lag krossade dessutom ÖSK för en vecka sedan.
Men någon i Gais ledning har vetat om att detta tillstånd saknats. Åtminstone sedan den 17 september när papperen skickades in. Om detta inte förmedlades vidare till tränarna har klubben en oansvarig ledning.
Om Gais chansade på att ingen skulle upptäcka missen och bara körde på är det ojuste konkurrens. Tänk bara på den stackars debuterande Öis-målvakten mot just Gais i vårpremiären.
Stannar utslaget vid böter för tilltaget kan de rikare klubbarna köpa sig fördelar. Jag hoppas förbundet noga överväger sitt ansvar –trots alla tidigare kommentarer.

En fundering: placeringen av bortaklacken i en inhägnad sektion under Örebropubliken bör nog diskuteras. Nu såg jag MFF-klacken fegt provoceras i ryggen ovanifrån av ungdomar på nya sittplatsläktaren. 

Allra sist: På väg hem från arenan fick jag frågan vad kollegan ”profeten” Arvidsson tippat i förväg. Svaret är att han denna kväll inriktat sig på Lif Lindesbergs Skåneresa. Hans tips? 32–22 till Lif.
Det blev 31–22. Ska vi kalla det en liten formsvacka?