Men det finns orsaker, anledningar och förklaringar till den förvirring som har präglat flera delar av Örebro Hockeys spel under den tuffa starten av den hittills väldigt korta allsvenska säsongen.
Den viktigaste är att den dåvarande ordföranden och nuvarande sportchefen Mikael Fahlander och nye chefstränaren Peter Andersson har spelat ett högt spel under sommaren.
Det höga spelet var valet att riva det lag som tog klubben upp i allsvenskan och bygga nytt från grunden. Det ambitiösa arbetet har inneburit att fler än tio av spelarna som var med och jublade mot Huddinge i våras nu är borta.
Några, som powerplay-specialisten Thomas Mitell och vikarierande lagkaptenen Daniel Wågström, av egen vilja. Andra som Gordie Dwyer, Bengt Höglund och Thomas Fahlqvist fick lämna laget för att ersättas av nyförvärv, hemvändare och importerade proffs från flera olika länder.
När jag efter 5–1-förlusten mot AIK sitter och skriver det här är jag helt säker på att det laget skulle ha hanterat både premiären mot Bofors och hemmapremiären mot AIK bättre än nybygget har gjort.

Den samspelta kärnan hade i alla fall haft chansen att få en fullständig försäsong tillsammans för att sedan spela ihop ett redan färdigt lag till en ännu starkare enhet.
Nu valde Fahlander och Andersson att ta en kalkylerad risk.
De båda är säkert väl medvetna om att truppen inte har fått optimala förutsättningar att spela ihop sig inför allsvenskan. Laget har kompletterats sent med splitter nya spelare och andra spelar på artistkontrakt vilket gör att de inte har haft möjlighet att träna i Sverige på grund av skattetekniska skäl.
Risktagningen är därför påtaglig.

Deras analys bygger givetvis på att det slutgiltiga resultatet kommer att bli bättre än vad ”kvalserietruppen” skulle ha kunnat mäkta med.
Just nu ser det ut som att de riskerar att få fel.
Fahlander och Andersson har gång på gång under sommaren betonat hur viktigt det är att scouta spelare grundligt och att inte ”köpa grisen i säcken”. Men Scott Matzka, Mario Altmann, Justin Kurtz och kanske framförallt Nate DiCasmirro har väldigt mycket kvar att bevisa innan de kan ge sin tränare och sportchef rätt.

Jag ställde frågan till Peter Andersson om han fortfarande trodde att han hade rätt spelare på plats i laget – trots de två inledande förlusterna.
Han svarade: ”Ja, det tror jag. Men det kan man se först efter de 12 till 15 första matcherna. De nya spelarna måste in och spela och vi lär oss något hela tiden”.
Jag är långt ifrån säker. Men till slut tror och hoppas jag att det här slutar lyckligt för Örebro Hockey. Tid finns ännu för att spela ihop laget.
Den offensiva frejdigheten och de många skapade målchanserna mot AIK, en av seriefavoriterna, är i alla fall en början.
Fahlander och Anderssons nybygge har redan i kväll en helt ny chans när laget reser till Borås för bortamatch.

Frågan är hur stort tålamod den ganska trendkänsliga hockeypubliken i Örebro kommer att ha med laget? Två tusen är helt godkänt men hemmapremiären var ändå långt ifrån den underbara publikfest som de avgörande kvalmatcherna var i våras.
Troligen fungerade 6–2-förlusten mot ärkerivalen Bofors som en våt filt för självförtroendet både hos laget och för förväntningarna hos hemmapubliken.
Det är på flera plan som det laget behöver börja vinna ganska snart.