Vi var 400 meter från Lahti stadion när vi bestämde oss för att fråga efter vägen, och blev utlurade till ett litet samhälle, mil utanför, som visserligen hade en fotbollsplan – några mål fanns dock inte.
Min dumstrut växte ut ur huvudet när vi kom tillbaka till Lahti och insåg hur nära vi varit att svänga ner där stadion faktiskt låg redan första gången.
”Det är nog bara en ishall.” Jo tack. Flera hallar, tre hoppbackar och fotbollsstadion visade det sig. 

Mediecentret var lokaliserat på en inomhus-löparbana med rader av journalister som smattrade norska och isländska runt oss.
Den obligatoriska ölkylen tronade längs ena väggen, full av gröna flaskor. På dörren satt en lapp med texten: ”Alkohol är inte tillåtet på läktarplats, därför är den här kylen låst tills matchen är slut.”
Snacka om att spä på myten om journalister som dricker för mycket – tittade man närmare på flaskorna insåg man dock snabbt att det handlade om alkoholfri öl.

Före matchen dök Malmös tränare Jörgen Pettersson upp på jakt efter isländsk talang.
Kif Örebro bör absolut fortsätta hänga med på det isländska tåget. I nuläget spelar halva Islands landslag i damallsvenskan – nästa säsong kommer det att vara fler.
Spelskickliga Holmfridur Magnusdottir plockade bollen av norska spelare på löpande band. Ni vet den där knixiga, halvliggande brytningen som ÖSK:s Magnus Kihlberg gör? Precis så.
I år spelar hon för Kristianstad i damallsvenskan. Jag har inget emot att se henne i Örebro nästa år.

Island har 320 000 invånare jämfört med Norges närmare fem miljoner. Ändå har Island ett landslag som snart konkurrerar på gränsen till de större nationerna.
De spelar en tuff kampfotboll som tilltalar. Rakt på sak med skön explosivitet. Orutinen lyser igenom, felpassprocenten är för hög, men känslan är rätt.