Framme på hamnhotellet i Åbo fick vi en karta över staden med en illgrön linje att följa till fotbollsarenan.
Det tar nog en kvart att gå tänkte vi och traskade i väg för att reka – 45 minuter senare, omsprungna av hurtige Pontus Kåmark, kom vi fram, lätt svettiga och blev plåtade med världens sämsta webbkameror.
EM i snygga bilder på turneringspassen vinner vi i alla fall inte.
”Beskriv EM-stämningen i staden” tyckte chefen. Tja, innan matchstart i går hade vi sett en stor orange ballong med EM-loggan på – det var allt.
Lite bättre blev det på den halvfulla arenan, men jag tror att vi kommer se den riktiga EM-yran när vi kommer till Helsingfors där Finland spelar sina matcher.
Gårdagens match var en skön inledning för svenskorna som så förtvivlat behövde en premiärseger för självförtroendet.
Nu kom den mot Ryssland. Ett roligt lag som tjongade boll helt okontrollerat för att plötsligt ställa om till raketsnabb kontringsfotboll.
”Förvirrat var ordet” sa Bill. ”Berg och dalbana” sa Bull.

Rysslands fans var i alla fall galet entusiastiska hela tiden. Tutade öronbedövande med sina tutor, och viftade ihärdigt med flaggorna så fort en rysk spelare nuddade bollen.
En härlig inramning av EM-premiären som tyvärr inte räckte arenan runt.
Att den svenska ”lagom-publiken” kunde visade hälften av samma glöd är väl inte för mycket att begära?
I går var det lite väl ljummet på läktarplats.
Okej att andra halvlek till stor del var ett sömnpiller, och att det ett tag såg ut som att Ryssland var på väg in i matchen igen, men det fanns verkligen ingen anledning till oro.
När Rysskorna sprutade adrenalin över Åbos gröna matta, lojade det svenska laget runt med stundtals något för nonchalant inställning – men.
Tålamod stod skrivet över varje blågul spelare. Ingen stress, ingen fara.
Målvaktsfrågan är ju alltid aktuell för oss Örebroare. Jag pratade med kollegan på sydsvenskan innan matchen och nämnde Kristin Hammarströms suveränitet på frilägen.
Hedvig Lindahl satte sedan raskt munkavle på mig med en rådig räddning framför ryska fötter. Jag håller ändå mina tummar för Kristin, hon förtjänar att få chansen i ett mästerskap, men det lär inte bli detta.

Matchens frågetecken: Lotta Schelin. Den i vanliga fall så målfarliga anfallaren såg ut att ha mist skärpan där borta i Frankrike där hon huserar nuförtiden.
Förhoppningsvis kan hon vässa sig allt eftersom turneringen fortgår – för hon behövs i sin vanliga form.

Utropstecken: Therese Sjögran. ”Gammal är äldst” vill jag helst inte skriva eftersom vi är lika gamla, men vilken kämpe hon är. Energi för hela laget, och en skön färgklick med sin korta svarta kalufs bland alla blonda tofsar och hårband.
Frisyrer verkar faktiskt vara ett ämne där herrfotbollen är mer fåfäng än damerna.

Till sist: Först trodde jag att de var ovanligt extremreligiösa i Åbo, men efter en timme insåg jag att det som lät som ringande kyrkklockor på avstånd, måste ha något med ventilationen att göra – för det lät bara i mitt hotellrum.