Efter 15 minuter kändes det som matchen redan var slut. Två mål. Och hemmaspelarna fortsatte surra som ilskna augustigetingar runt John Alvbåges straffområde.
Strax innan avspark sa kollega Arvidsson att ”det känns som Ishizaki blir grym i dag”. I fortsättningen ska jag lägga titeln profet till hans namn.
Elfsborgs finurlige kantspelare ägde första halvlek. Han snurrade till höger, bröt fram till vänster och hittade sina medspelare med den ena finessen efter den andra. För ÖSK var det tur att han, i likhet med många andra yttrar, har betydligt svårare att få till bra avslut.

På det sprinklervattnade konsgräset hade Elfsborg en inledning i närmast kontinental klass. Det var passningar med ett tillslag och ideliga väggspel som fick ÖSK-försvaret att ängsligt krypa ner i Alvbåges knä. Att de två målen var frukten av två fasta situationer var bara en naturlig följd av detta.
I detta krisläge visade ändå ÖSK moral. Man vägrade att kapitulera utan kamp. Unge Marcus Astvald är kanske fortfarande så oförstörd att han inte har vett att låta sig nedslås? Han hittade ytor bakom Elfsborgs ytterback Mathias Florén. Och när ett framstick från Porokara till Olsen såg ut att rinna ut i sanden var han påpassligt framme och tåade in reduceringen.
Därmed bedarrade den värsta hemmastormen. Elfsborg blev påmint om sin egen dödlighet. ÖSK om att det fanns ett liv även efter den första inkvartningen.

Tyvärr blev resten av matchen ett ställningskrig. Efter paus kröp Elfsborg tillbaka, rädda om de tre poäng som fanns, rädda om den energi som behövde sparas inför returmatchen mot Lazio på torsdag.
Boström försökte förändra. Övergick till 4-4-2 en bit in i andra. Formerade trebackslinje sista tio minuterna. Men ÖSK kom aldrig till något riktigt hett avslut.

Men en förlust i Borås är inget att skämmas över. Elfsborg är ett grymt hemmalag på Borås arena. Sedan premiären 2005 har laget bara förlorat nio allsvenska matcher här, varav fyra redan första året. Sedan 2006 har bara tre (3!) klubbar vunnit i Borås på sammanlagt 50 försök. Det är Gefle (2006, 2008 och 2009), Hammarby och ÖSK (2007).
Denna fantastiska statistik sammanfaller också med Boråslagets starka utveckling av klubben och spelartruppen. Det är ett mål att sikta på för ÖSK.

En helt annan detalj: Det är mycket fokus på allsvenskans ålderman Henrik Larsson. Men det finns en som varit med i princip lika länge utan att göra väsen av sig.
Elfsborgs mittback Teddy Lucic.
För många mest känd som den som blixtinkallades i Sveriges VM-trupp redan 1994. I dag 36 år gammal tillhör han fortfarande allsvenskans bästa mittbackar.
I somras läste jag ett reportage där han berättade om sina rutiner före en match. Matchdagen vill han vara ensam. Familjen får därför hålla sig undan. Han svarar aldrig i telefon, lämnar aldrig bostaden annat för att köpa en tidning eller lämna in travet.
Han spelar alltid i samma kalsonger.
Och minuten innan domaren blåser i gång spelet kör han följande ritualer: några snabba steg på samma plats för att få igång tempot, några låtsaspassningar med höger och vänster fot, tre upphopp i luften med simulerade nickar innan han avslutar med att sätta sig på knä och knyta om skorna.
Mötet mot ÖSK var inget undantag. Fascinerande på sitt sätt.

Allra sist: Gais vann borta mot Helsingborg och tog sin andra raka seger. Tala om Benny-effekt för adepten Axén.