Insatsen mot Gais fullbordade raden av triumfer. ÖSK gjorde en extremt kontrollerad och stabil insats. Taktiskt driven och poänggivande vilket är det enda intryck som egentligen är bestående. Gais hittade inga lösningar framåt. Och när ÖSK väl fick hål på Dime Jankulovskis nolla var segern i princip i hamn. Det tyckte till och med hemvändande Gaistränaren Alexander Axén.
Samtidigt måste jag ärligt notera att särskilt gnistrande var det inte i den vackra vårkvällen. Första halvlek var ett publikt sömnpiller där ÖSK inte kunde översätta sitt överlägsna bollinnehav med riktigt heta, klara målchanser. Det fanns något återhållsamt över mångas agerande och jag har sällan hört hemmapubliken tyst så långa stunder.
Därför ganska typiskt att ett misslyckat skott från Roni Porokara blev den förlösande perfekta passningen fram till Kim Olsens tredje mål för säsongen.

Jag blir för övrigt inte klok på den danske anfallsstjärnan i år. Nu var han på rätt plats och därmed borde allt vara frid och fröjd. Men jag kan inte frigöra mig från intrycket av att Kim saknar den riktiga spetsen i sitt spel för närvarande. Långa stunder osynlig. Svårt att få fast bollen så att laget hinner flytta upp. Inte kompromisslös måltjuv när lägena uppstår. Jättemissen i friläget redan efter 25 sekunder andades så mycket mer än bara en vanlig miss.
Å andra sidan är detta kanske ett lyxproblem. ÖSK ligger fyra i den allsvenska tabellen. Visserligen haltar den, men kontakten med topplagen finns där. Precis som ambitionen var inför seriestarten. Det finns naturligtvis många förklaringar till detta.
En är lagets förmåga att undvika spela oavgjort. Så länge ÖSK-skutan fortsätter att kryssa fram (förlåt ordvitsen) med siktet inställt på vinst i varje match går det också att ta en förlust utan märkbar tabellförändring. Den attityden är kanske årets största framsteg. Hittills är kanske bäst att tillägga.

Trots veckans tre segrar har ÖSK-truppen ändå svarat den mest beundransvärda insaten utanför planen. Jag syftar på manifestationen för lagkamraten Yunus Ismails hopplösa situation i Sverige.
Som kändis har du alltid en möjlighet att utnyttja ditt idolskap. Frågan är bara hur. Det kan handla om en förtur i krogkön, en gratisinbjudan till en filmpremiär eller ett fett reklamkontrakt för en produkt av tvivelaktigt värde.
Men man kan också sätta fokus på en viktig fråga som hamnat i skymundan. Valet är fritt.
ÖSK-spelarna var beredda att betala dyra böter ur egen ficka för att få Yunus Ismails fall på dagordningen igen. Egennyttan minimal. Effekten därmed så oändligt mycket större.
Den typen av idolskap har min allra djupaste respekt. Jag hoppas klubben inser vilket värde det ligger i en sådan aktion, att ha tillgång till en trupp med sådan inneboende moral. Jag hoppas alla ÖSK-supportrar inser vilken förmån det är att ha sådana förebilder på nära håll.
Framför allt hoppas jag att Yunus Ismail efter sex år får uppehållstillstånd. Allt annat vore ovärdigt demokratin Sverige.

Allra sist: Jag gillade passningen från ÖSK:s reklambyrå i veckan. Inte ett fel – varken i text eller bild – i onsdagens matchannons från läktarstädningen dagen efter segern mot Hammarby. Att sedan John Alvbåge på fredagen hade fel tröja på sig får väl ses som ett olycksfall i arbetet …