Jag undrar hur många örebroare som var medvetna om att det höll på att skrivas historia i går. Förmodligen stod det pulkaåkning, släktträff eller shopping på Marieberg på schemat för många fler än de som satt i tv-soffan när Johan Brolenius höll på att ta medalj i alpina VM.
Vilken miss i prioriteringen om det hade blivit guld.
Det hade varit så kaxigt med en slalommästare från Örebro.
Vi har ju inte ens några berg här.

Jag påstår att det skulle ha varit det största sedan Agneta Anderssons OS-guld 1996.
För Örebroidrottens egen del har jag svårt att hitta något jämförbart sedan Ronnie Peterssons F1-segrar på 1970-talet eller Stig Blomqvists världsmästartitel i rally 1984.
Nu blev det ingenting.
Brolenius åkte dit på det som skidexperter som Stig Strand kallar "en innerskida" och drömmen om en VM-medalj slutade i ett snömoln.
Ändå kan man minnas några timmar skön idrottsshow.

Solen sken i Val D´Isère och det första åket i det superbranta slalomhanget var grymt.
Brolenius var snabbare ned än franske världsstjärnan Jean-Baptiste Grange och modigare än österrikarna Mario Matt och Benjamin Baich som åkte ur. Reprisbilderna visade att Brolenius ledde hela vägen över österrikaren Manfred Pranger som ändå hann förbi när det bara var centimeter kvar till mållinjen. Fyra hundradelar skilde dem åt. Mellan åken var känslan tydlig att de flesta unnade den sympatiske slalomveteranen en stor framgång.
Pernilla Wiberg höll tummarna och sa: "Brolenius hade killerinstinkten".

Till och med värste konkurrenten Pranger sken som en sol när han fick frågan om Brolenius första åk: "Brolle åkte fantastiskt bra", log Pranger på engelska med tysk accent.
Brolenius erkände att han måde illa av nervositet innan start och slog fast att han åkte för guld och inget annat. Men det andra åket var svårt och Brolenius blev en av många som försvann. När han direkt efter uråkningen fick frågan om framtiden sa han att det stora målet var OS i Vancouver nästa år.
"Jag har alltid velat vinna ett OS-guld", sa Johan med självklarhet i rösten.
En skön kaxighet av en kille som aldrig ens har stått på prispallen i världscupen.

ÖSK Bandys säsong var redo för dödsrunan när laget äntligen reste sig från färdiggrävd grav.
Segern hemma mot IFK Motala gör att hoppet lever till onsdag då ödesmatch mot Gripen-Trollhättan väntar. Kanske dör den då men det var ändå viktigt att ÖSK Bandy visade att man kan spela bandy på elitnivå.
Även om det bara kom 404 personer och tittade på. Oavsett serietillhörighet så verkar det bli gott om plats i inomhushallen för 40 miljoner till nästa säsong. Men Staffan Werme har ju förstås sagt att han inte bygger den åt ÖSK utan åt dem som inte vill frysa på allmänhetens åkning.