När Sveriges bandyelit träffas inför säsongen handlar det oftast om två saker: Att Edsbyn är bäst - knappast någon protest. Och att förutsättningarna är olika så länge inte alla lag har tillgång till hall att försäsongsträna i.
Gårdagens upptaktsträff på Centralstationen i Stockholm var inget undantag.

De klubbar som redan har egen hall, eller pendlingsavstånd till någon annans hall, kastade (spelat) nonchalant ur sig datum som sträckte sig så långt bak som mitten på augusti. Typ: "Vi har kört tre pass i veckan på stor is sedan dess".
De som fortfarande har himlen som tak turades i stället om att berätta om trasiga isar, flyttade träningsmatcher, regn och ett datumrabblande åt andra hållet: "Vi fick ordning på vår is förra veckan".
Bandyhallarnas vara eller inte vara har blivit ett permanent vara - frågan i nuläget är egentligen bara när.
Byggplanerna finns och realiseras allt eftersom. ÖSK Bandys hall ska stå klar till nästa säsong - hoppas att det räcker.

Prestation går som bekant oftast hand i hand med träningsförutsättningarna - något vi antagligen kommer att få se under första halvan av säsongen.
Fortfarande finns det friskusar som gnisslar över inomhusbandyns intåg. Att bandyns själ förstörs inom fyra väggar.
Det är sannolikt samma personer som är missnöjda med spelet som de inte tycker är något att hänga i julgranen direkt. De som skriker: " Kör på framåt i stället" varje gång en spelare vänder hem med bollen.
Jag är kluven.
En gnistrande vit och vindstilla vinterdag ska bandy avnjutas under klarblå himmel. Alla andra dagar ställer jag mig gladeligen i en hall.