Klubbkänsla är både sällsynt och eftertraktat inom många sporters elitverksamhet. Speedway är inget undantag. Klubbar uppbackade av penningstinna sponsorer handlar lika vilt som tax free-besökarna på Ålandsbåten.
Mitt i virveln av sedlar, ”sign on bonusar” och klubbhoppande står ett fåtal stilla. Väljer att stanna – kanske inte ens för sitt eget bästa, men för klubben i hjärtat.
Det var därför det gjorde lite ont i mitt hjärta när Henka Gustafsson gick omkring civilklädd på Sannahed i går, inte en släpsko i sikte.
Det råder kraftigt delade meningar om petningen av Indianernas levande legend. Speciellt på hemmabanan där han hittar runt bättre än de flesta.

Själv torkar jag en liten speedwaytår, men tycker att lagledare Daniel ”Dalle” Andersson visar tåga och elittänk.
En petning är just inte mer än en petning. Inte slutet på en karriär, mer något av en naturlig nedtrappning. Vi har inte sett det sista av Henka Gustafsson i sitt rätta element – inte på långa vägar.
Men att skapa en helig ko av minnen om svunnen tid, är att gräva stora hål i en övrigt perfekt preparerad bana. Henka är Henka där han är precis nu. Viktig för laget. Oumbärlig för klubben. Omtyckt av alla.
Inte den stora stjärnan längre, men det behöver han inte heller vara. Indianerna börjar mer och mer profilera sig som laget utan fixstjärna, men med bredd och skön teamkänsla.
I går anslöt en ny lagåkare av rang – i alla falls om det såg ut i debuten.

Kryztof Jablonski svepte in i depån med sitt kanariegula team, en skön färgklick som snabbt visade lyskraft även ute på banan.
Smart, rutinerad och stabil i sin åkning, ungefär som den förare vars plats han övertog. Med stor sannolikhet får hemmapubliken se honom igen redan nästa tisdag då Smederna kommer på besök.
”Dalles” chansning fungerade, nu vill han ge polacken ännu en möjlighet att visa upp sig. Jag säger: Varför inte?
En gång är som bekant ingen gång. Nu vill vi se Jablonski upprepa gårdagens facit igen för att han ska kunna aspirera på en mer permanent plats i laget.

Gårdagens facit, ja. Många trodde nog att Indianerna skulle vinna, men knappast att de skulle köra in bonusen också – inte med 20 poängs underläge från förra mötet.
MasarnaAvestas lagledare hade inför gårdagens match sagt att det skulle till en katastrof för att de skulle tappa bonuspoängen – en mer närkingsk ”det går aldrig- inställning” hade passat bättre.
Små katastrofer stod för övrigt som spön i backen i går när det ostadiga vädret ställde till för båda lagen. Färjetrafiken från Polen hade nämligen stora problem att fungera normalt på de stormiga vattnen.
Matej Ferjan rullade av båten i Ystad vid tvåtiden på eftermiddagen, klockan 19.12 kom han fram till Sannahed – inte sjösjuk, men fartblind som det verkade. Ferjan körde som besatt och blev näst poängbäst med sina 12 poäng.
För MasarnaAvesta gick det sämre. Pawel Mesiac kom inte alls, och lagledningen tvingades stuva om i laget.

Låt oss ta en titt på några fina nummer också: 12, 14, 9, 11, 7, 8. Det är inte en del av den vinnande lottoraden, det är en mycket mer sällsynt rad.
Indianförarnas individuella poäng i går. En vacker samling nummer som gärna får blir en vana. Magnus ”Zorro” Zetterström firade lagkaptensrollen med att bli poängbäst – han blir bara äldre och bättre som det ser ut just nu.
I sista nomineringsheatet ”ryckte” han framför tejpen, Kenneth Bjerre nappade och körde igenom.
Zorro fick en varning för dålig startdisciplin, den bjuder han nog gärna på.

Till sist: Riktigt kul att se junioren David Rohlén få chansen i ett heat igår, och han var inte långt ifrån att ta poäng.
Vad jag kan bedöma från min vinkel i depån skulle han haft en pinne, men domaren såg något annat och Masarnas Anton Rosén antecknades för den poängen.