Det var visst jag som skrev: ”Räds inte ryssen, han är lika rädd som du”. Jag tar tillbaka det. Mina tänder skallrar fortfarande.
Det var lika vackert som tyrolens alla alptoppar tillsammans, och lika hemskt som skräckmästaren Stephen Kings värsta mardrömmar.
Att Ryssland skulle spela anfallsfotboll av den kvickare sorten var ingen överraskning. Att det skulle bli en tuff match var underförstått. Men att Sverige skulle bli statister i den röda framgångssagans fortsättning, var något oväntat.

Rysk berg-och-dalbana på Tivoli Neu. Oväntade kurvor, hisnade tempoväxlingar, och det där knarrande ljudet som påminner om att allt kan rasa när som helst.
Blank konstruktion med rost i fogarna. Bära eller brista är Rysslands spelidé.
I går höll den hela vägen mot ett Sverige som såg ut som ett veterangäng med andan i halsen största delen av matchen.

Det ryska kvicksilvret är vant vid låga temperaturer men sätter snabbt fart och stiger fortare än bubblorna i nyöppnad champagne.
De bjöd på kontrollerat fotbollsflipper som gjorde det mer eller mindre omöjligt för Sverige att få fast bollen någon längre tid.
24:e minuten. Klockrent anfall. Pang, pang, pang! Roman Pavluychenko.
Minut 50, samma sak. Andrei Arsjavin drog snabbare än Isaksson hann blinka. När krutröken skingrade sig var läktarna ett rödgult hav av blandade känslor.

Det var som en bra skräckfilm, en sådan där som ger rysningar längs med ryggraden. Välspelad och innehållande - med svenska ögon sett - riktigt läskiga överraskningsmoment.
”Gå inte på det där, spring inte ditåt, släpp inte honom”…ryssarna rörde sig som skuggor.
Johan Elmander och Fredrik Ljungberg såg ofta mer ut som ytterbackar, medan Fredrik Stoor och Mikael Nilsson satt i knät på Andreas Isaksson.
Sverige rensade och tappade boll, rensade och tappade boll.
Det var inte vackert. Isaksson svettades floder. Backlinjen stirrade vilt omkring sig utan att få syn på den röda orkanen.

Långa stunder var det spel mot ett mål – det gjorde ont att se samtidigt som det var omöjligt att inte imponeras av den ryska fotbollsuppvisningen.
Att det inte blir mer än 2–0 kan vi tacka den ryska euforin för, den försämrade deras skärpa framför mål.
Det där som den svenska backlinjen borde ha gjort, men misslyckades med.

Sanningen är inte rolig, men det något ålderstigna laget var aldrig med i matchen. Anfallen såg (i jämförelse med Ryssland) ut som slow motion-repriser.
Ett trist slut för ett landslag som står inför ett välbehövligt generationsskifte.
Lars Lagerbäck klarade sig igenom fiaskomästerskapet år 2000, men nu är hans epok sannolikt över.