Om jag fått en krona för varje gång någon av våra lokala lags tränare sagt: "En spelare gör inget lag", skulle jag ha en splitterny bil att ratta till NA-borgen varje dag.
Det är ju visserligen sant som de säger. Det behövs elva spelare till ett fotbollslag, men antalet är bara en siffra.
Det är tio också, och den sitter på det svenska landslagets ryggrad.
Han kom, han gjorde mål, han klev av i halvtid.
Zlatan sysselsatte allt som oftast tre spanska spelare åt gången. De stirrade panikslaget på hans fötter, antagligen livrädda för förbundskapten Aragonés vrede om de skulle råka släppa honom förbi sig.

Hur gör man då egentligen för att stoppa en spelare av världsklass? Känd för sin briljanta teknik och förmåga att göra det oväntade?
Jag läste för ett antal år sedan en intervju med landslagsveteranen Klas Ingesson där han berättade hur han överlevde i italienska serie A.
"Det gäller att spänna ögonen i motståndarna, och göra klart att om de så mycket som försöker tunnla mig så smäller det direkt", förklarade han.
Jag har en känsla av att Zlatan bara skulle ha stirrat tillbaka"¦ stint.
I andra halvlek var tomrummet efter honom ständigt närvarande, samtidigt som klimatet hårdnade.
Båda lagen vände taggarna utåt, stämningen blev allt tätare. På läktarplats var det mer uttryckt i ilska än glädje.
Stadion höll andan medan kylan kröp under huden och upp runt det blågula hjärtat.
Stå upp för Sverige var budskapet på många blågula halsdukar som hölls upp på läktarna. Och fansen gjorde nog vad de kunde för att stötta, men vad viktigare var: Sverige började stå upp för sig själva.
Det var inte alltid vackert, men såg ut att fungera. Trots spansk dominans höll blågult bollen från Isakssons nät.

Men det finns så klart en avgörande skillnad.
När svenskarna tyckte sig höra "the fat lady sing", hörde David Villa vrålet från läktarna. Kravet var mål.
Och han levererade.
Fintade en i övrigt stabil Petter Hansson, och placerade in det mål som fick delar av läktarna att koka rödare än en svensk kräftfest.
Det går så klart att "rasa" över domarens val att släppa den föregående situationen då Markus Rosenberg föll i duell med Carlos Marchena. Men Rosenberg faller ju oftare än en supermodell i motvind, och Sverige var faktiskt redan ett slaget lag.
Elva nöjda individer på en gräsrektangel.
Nöjd kan man vara efter en hole in one på golfbanan, 13 rätt på tipset, när maten blir ovanligt god eller favoritfilmen går på tv.
På fotbollsplanen är man inte nöjd förrän allra tidigast när domaren blåser av matchen. De svenska spelarna ska inte vara nöjda efter det här. Det tror jag inte att de är heller.

Till sist vill jag avsluta med en bön i all enkelhet.
Läkare och sjukgymnaster som jobbar med landslagstruppen
Helgat vare edra läkande egenskaper
Tillkomme ert stora kunnande
Ske er vilja
Såsom efter Spanienmatchen så ock inför Rysslandsmötet
Vårt dagliga hopp ge oss i dag
Och förlåt oss vårt tvivlande
Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
Och inled oss inte i osäkerhet
Utan fräls oss ifrån skador
Ty Zlatans spelduglighet är er och makten över trasiga knän samt andra skador i evighet.
Rehab!