Onsdagens morgon-tv visar Zlatans mål om och om igen. Jag hinner se det från alla vinklar. Verkligen ta in det som hände.
Den lilla tv-skärmen bredvid mig på pressläktaren visade visserligen repriser under matchens gång, men mitt i händelsens centrum var det svårt att stanna upp och verkligen se.
Matchen gick vidare, målet blev en anteckning i blocket.
Inte förrän nu känns det verkligt.

När vi körde hemåt i natten efter Sveriges seger var huvudet lika tomt som motorvägen. Försökte få fatt i känslan, men det blev inte mer än: "Sverige vann, det var ju kul".
Tanken fick inte fäste. Alla ord och känslor var redan uthällda, minnet av en härlig show och konstanta rysningar började blekna.
Reporterns förbannelse antar jag. Klaga? Aldrig.
Äventyret går vidare, EM-maskinen rullar på, och så gör NA:s bil.
Sverige lämnar Salzburg med seger i bagaget. Kvar blir blågula rester. Slitna flaggor, i segeryran borttappade kepsar, vikingahorn och pippiflätor.
Några segerfest-trötta fans dröjer sig kvar för att sova till sig mer energi inför resan till Innsbruck, men det stora gula lämmeltåget har redan gett sig av.
Kollektiv glädje på väg.

De lämnar ett tyst, tomt hål efter sig. Kanske kan de ryska fansen fylla det in för lördagens möte med Grekland - men jag är skeptisk.
Hur om helst är jag inte kvar då.
Wolfgang Amadeus Mozarts födelsestad har fått känna på den blågula festen. Nu är det Innsbrucks tur.