Här hade Indianerna byggt upp värsta läget. Tio poängs försprång efter den heroiska insatsen i Sannahed och med en ny drömfinal mot Piraterna i sikte.
Men i Småland såg jag inte skymten av några hjältar eller krigare, bara rädda indian-pojkar.

Förresten såg jag inte skymten av någon indian alls efteråt. De var som utplånade.
Endast Niels-Kristian Iversen och Joonas Kylmäkorpi, två förare som ändå bjöd upp till kamp, dröjde sig kvar för att svara på frågor samtidigt som Vetlandalaget åkte ärevarv ute på banan.
Efter att ha lekt kurragömma i och utanför depån gav jag och min kollega David Hellsing upp. Då hade vi sprungit runt bland bussarna ute på förarparkeringen i det kompakta mörkret utan att hitta någon att intervjua. Bytte taktik och stormade in i gästernas omklädningsrum men där fanns bara polska mekaniker.
Tydligen ställde indian-förarna inte ens upp för intervjuer i tv under matchen. I sporter som fotboll och ishockey är det en självklarhet för spelarna att prata med media hur dåligt det än gått i matchen. Men i speedway springer förarna och gömmer sig i sina bussar.
Ursvagt och oprofessionellt.

Antonio Lindbäck gjorde dunderfiasko och lämnade arenan blixtsnabbt. För övrigt enda gången han var snabb den här kvällen. Fyra nollor på fyra försök, en bedrövlig insats i årets viktigaste match. Det var ju han, Antonio, som skulle bära Indianerna till final med tanke på den superform han visat tidigare under hösten. Antonio är en humörmänniska, det vet alla, men det är oacceptabelt att nolla i en SM-semifinal på samma bana som han vann GP Challenge på förra året.
Lagkaptenen Piotr Protasiewicz har räddat Indianerna fler gånger än jag orkar räkna till under årens lopp men han har också en sida som är mindre smickrande. I motgång kan polacken bli surare än sin svurne fiende Gollob och sprida dålig energi i sin omgivning. Jag såg det i en slutspelsmatch mot Lejonen i Gislaved för några år sedan, och nu hände det igen. Att strunta i att komma ut till sitt sista heat är helt oacceptabelt av en lagkapten. Och någon kommentar till varför fick vi förstås inte efteråt.

När Protasiewicz och Lindbäck tar en poäng tillsammans kan det givetvis bara sluta på ett sätt. Indianerna såg ut som en samling knatteförare som blev borttryckta i första sväng av ett gäng fullfjädrade yrkesmän.
Redan efter åtta heat var försprånget uppätet och i slutet var det kattens lek med råttan. Vetlanda körde hem hela sex femettor och jag har svårt att se hur det här laget ska kunna missa SM-guldet.
Förbundskaptenen Bosse Wirebrand, som även är sportchef och lagledare i Elit Vetlanda, är en klok man. Speedwayens bäste analytiker. Bosse konstaterade efteråt att ”Indianerna är mentalt bräckliga när man får fatt på dem”. Bosse tror att Vetlanda vunnit redan i Sannahed om de fått en tredje femetta i rad när Indianerna vacklade efter regnavbrottet. Svårt att säga emot.

En allmän sanning i speedwaykretsar är att Vetlanda och Indianernas banor påminner så otroligt mycket om varandra eftersom de är ungefär lika långa. Brukar själv påstå det, och såg en anledning till att Indianerna faktiskt skulle kunna hålla emot.
Fast egentligen är det lögn. Medan Ica maxi arena i Sannahed bjuder upp till bra speedway, med mängder av spårval och omkörningsmöjligheter, är Vetlanda raka motsatsen. Är man efter i första sväng så är det omöjligt att komma förbi på sandunderlaget som snarare för tankarna till Copacabana än till speedway.