En gång per år, på hösten, drog min pappa med mig runt halva Europa för att se VM-finalen i speedway. Det var på den tiden som allt avgjordes i en enda tävling, långt före GP-seriens födelse.
Vi reste till platser som Norden som visade sig vara ett gigantiskt gärde i norra Västtyskland, till Chorzow i Polen där de sålde popcorn med socker på och där Johnny Ekström några år senare sköt oss till fotbolls-VM i en tid när hockeyfrillorna regerade, och vi reste till Odsal Stadium i Bradford bara några månader efter den stora fotbollskatastrofen då 56 supportrar dog i en häftig brand på grannarenan Valley Parade.

Jag både älskade och hatade de där resorna. Kände ett barns olust när gubbarna i bussen blev så konstiga på vägen ner eftersom de drack ur flaskor med starkt innehåll. Några blev så fulla att de sov sig igenom hela VM-finalen efter att ha skrålat och skålat hela vägen ner. Några kvinnor syntes knappt till på de här resorna, och de få som var med satt mest tysta.
Värst var det när vi skulle genom tullen i gamla DDR. Militärer viftade med gevär och vi blev visiterade mot en mur på en mörk bakgård. Tittade på pappa som såg gravallvarlig ut. Trodde min sista stund var kommen. Har sällan känt större dödsångest.
Men samtidigt visste jag att om jag bara stod ut med bussfärden så kom den stora belöningen. Att sitta mitt i publikhavet och se världsmästaren i speedway koras var årets höjdpunkt i mitt liv. Brukade drömma mig dit på lektionerna i skolan, räknade ner dagarna. Trots att Sverige på den tiden var en vingklippt speedwaynation och den ende vi hade att hoppas på var Janne Andersson från Kaparna som aldrig riktigt räckte till.

Det var, och är, en alldeles speciell känsla att gå runt på stadion flera timmar före första start. Ta en titt i souvenirstånden, insupa atmosfären. Känna pirret i magen innan alla maskiner släpps loss som rytande monster runt ovalen. Vem ska vinna, vem ska förlora? Känna lukten av bränt kött från grillarna som blandas med den välbekanta speedwaydoften. Fast det är inte metanolen, som alla tror, utan den vegetabiliska oljan som smeker näsborrarna på samma ljuva sätt som linimentet i ett fotbollsomklädningsrum.

I går var jag tillbaka i den här miljön. I Målilla. Det är här det brukar sättas värmerekord på somrarna. I går var stämningen på kokpunkten trots att septembermörkret och höstkylan redan slagit klorna i oss.
Även om VM numera avgörs i tolv deltävlingar samlades närmare 12000 åskådare mitt ute i den småländska urskogen, i en ort där det i vanliga fall bor 1500.
12000 mitt ute i naturen känns så otroligt många fler än 12000 på ett halvtomt Ullevi i våras när Fredrik Lindgren tog sin första GP-seger i karriären. Därför är det med en viss skepsis som jag konstaterar att Målilla stryks som svensk GP-arrangör nästa år. Istället rullar VM-cirkusen in på fotbollens nya nationalstadion Friends arena i Solna. Med plats för 50000 åskådare riskerar det att bli ännu ödsligare. Samtidigt som det är bra att sporten visas upp i storstäderna så är det på landsbygden speedwayens själ finns.
Långt ifrån betongen, slipsarna och gräddhyllorna.

Antonio Lindbäck bars fram av publiken och tog sin tredje raka pallplats i GP-serien. Det var synd att indian-stjärnan inte fick vinna för det var han värd. Men alla på G & B arena tog honom till sitt hjärta den här kvällen.
Och det är på sitt sätt större än att vinna.