3 m/s
SM-dramatik på två nivåer
Ett friidrotts-SM kan börja i en enda röra och sluta med dramatik och tårar. Ungefär så kan min eftermiddag i Tybblelundshallen sammanfattas.
Relaterat
Artikelserie
- Anders Uddling, sportchef:
- Tidigare krönikor av Anders Uddling, sportchef på Nerikes Allehanda.
- Sixten måste gå – gränsen nådd 2012-05-24
- Örebro drabbad av SVT:s förbannelse 2012-05-15
- Nu krävs historia för att klara ÖSK-krisen 2012-05-14
- Nytt fall - men ÖSK visade vilja till förändring 2012-05-08
- ÖSK saknar struktur - hur stort är tålamodet? 2012-04-30
- Ett nytt ÖSK - ändå bryr sig inte örebroarna 2012-04-24
- Grahns utspel precis vad ÖSK behöver 2012-04-16
- Kif slagpåse – ändå var Marta inte bäst 2012-04-10
- ÖSK svarade för sin egen förnedring 2012-04-03
- Bättring framåt krävs för steget uppåt 2012-03-28
- Energin tillbaka - ändå släcktes hoppet om elitserien 2012-03-21
- Kvalserien - det kan inte bli härligare 2012-03-15
- Lagarbetet blir den största utmaningen 2012-02-07
- Här har Lif ett dubbelt vapen 2012-01-27
- I valet och kvalet för målvakterna 2012-01-23
- Oroväckande stilla om ÖSK:s försäsong 2011-12-29
- En annandag i helt skilda idrottsvärldar 2011-12-27
- Guldklockan till Marie känns helt rätt 2011-12-24
- Här mäts Örebro Hockeys verkliga styrka 2011-12-17
Varje gång jag ser friidrott på plats slås jag av samma sak. Var ska jag titta? Från tv-soffan är allt glasklart. Sakkunniga kommentatorer rabblar faktan till tydliga bilder på de aktiva oavsett var på arenan de tävlar. Och det som missas direkt kommer alltid i efterhand.
I verkligheten är en friidrottstävling som att skärskåda en myrstack. Tävlande, ledare, arrangörer, media och publik rör sig kors och tvärs.
När jag väl börjat få grepp om läget sprang jag rakt in i min gamle gympalärare. Meriterade sprinttränaren Kenth Olsson såg nog inget ämne i mig under tidigt 80-tal på Klippans gymnasium. Däremot i sin nuvarande adept Johan Wissman som han lett fram till världstoppen. Olsson strödde nu lovord över Örebros nya friidrottshall. Rätt tunga ord från en man som varit i branschen i närmare 40 år.
Tävlingens lokala höjdpunkt var förtås kvinnornas sprintfinal. Två Örebrotjejer på startlinjen i finalen. Bara det en framgång. Att det sedan blev ett brons för Elin Östlund, som redan i semi sänkte sitt personbästa med åtta hundradelar, var en präktig skräll. Hon lyckades upprepa sina starka prestationer med några timmars mellanrum. Samtidigt var det tungt att se Julia Skugge sitta och vara otröstlig bakom en reklamskärm. Hade hon tangerat sitt årsbästa hade guldet varit hennes. Det visste hon så väl bakom tårarna. En fjärdeplats – dessutom på en sämre tid än i semifinalen –ingick inte i drömmen för hemma-SM.
I skymundan utspelade sig en helt annan dramatik. Under förmiddagens försök på kvinnornas 60 meter sprang Helsingborgs Elin Backman och hemmalöparen Caroline Ståhl, KFUM Örebro, in på exakt samma tid i två olika försöksheat. Tiden 7,86 sekunder. Dessutom på samma tusendel: 7,859. Bara en av dem kunde få plats i semifinalen.
Lösningen för att skilja dem åt blev –slantsingling. Den förlorade Örebrotjejen som därmed var utslagen.
Friidrottsoraklet Lennart Julin berättade för mig att sånt händer kanske bara två-tre gånger per år.
Allra sist: Ett friidrotts-SM kan också bjuda på oväntade upplevelser. Att se Tommy Ståhl och Esko Frykholm, sida vid sida med en kratta i handen där trestegshopparna landade, var en sådan. Den ene mångårig fotbollsprofil i ÖSK-tröjan, den andra pingisspelare ända sedan Tage Flisbergs tid.
Kom sedan inte och säg att idrotten inte förenar.
