När ÖSK förra säsongen avslutade serien med en bortaförlust på Vångavallen small ändå bubbelkorkarna i taket. Laget fick ta emot medaljer för den succéartade tredjeplatsen och klubben hade chartrat ett plan för att ta spelare och ledare hem till festen i Örebro så fort som möjligt samma kväll.

Nu var inget av den inramningen kvar. Men en säsong när många begrepp ställts på huvudet och brustna förhoppningar sakta men säkert smulats sönder i takt med en allt mer skadedrabbad ÖSK-trupp finns det ändå ett litet ljus att lyfta fram i mörkret. ÖSK tillhör tabellens toppskikt – om man bara skulle räkna bortamatcherna.
På sina 14 bortamatcher har laget skrapat ihop 17 poäng vilket placerar laget som delad fyra med IFK Göteborg (med en match mindre spelad).
I strävan att etablera sig som allsvenskt topplag har ÖSK haft som uttalat mål att bättra på just sin bortastatistik. Det ironiska är att när det väl har lyckats hyfsat då spricker det kapitalt i andra änden.
Ett mycket uppenbart faktum för alla besökare på Behrn arena.
Det tidigare så hemmastarka ÖSK, av många konkurrenter fruktade resan till Närke, har presterat ett förskräckligt svagt facit med bara 16 poäng på sina 13 hemmamatcher. Med det ligger laget tredje sist, på en föga smickrande 14:e plats med bara Trelleborg och Halmstad efter sig. Ett lag som Kalmar har 29 poäng på femte plats i hemmatabellen och Syrianska 21 för att bara ta några andra exempel.

Detta är kanske den största gåtan som måste analyseras noga när säsongen är över. Jag har följt laget under många resor runt landet. Spontant kan en skillnad noteras. ÖSK spelar lite enklare och rakare på bortaplan, med större marginaler att inte gå bort sig. Hemma i Örebro har kravet vuxit fram att poängen också ska vinnas snyggt. Det finns till och med inskrivet i klubbens verksamhetsplan att laget ska spela en underhållande och attraktiv fotboll.
Tyvärr finns det fortfarande inget mer tilltalande för en supporter än segrar och poäng i tabellen.

Matchen mot Trelleborg blev annars ett tydligt exempel på en typisk bortamatch. Den innehöll många tekniska misstag, få lyckade passningar inom egna laget. Men två lag som utifrån olika perspektiv kämpade helhjärtat i 93 minuter. TFF under Tom Prahls rutinerade ledning tycks genom åren haft minst nio liv när det gällt allsvensk överlevnad. Nu såg ÖSK till att den kampen är över. Med tre omgångar kvar kommer inte seriens sydligaste lag att klara nytt kontrakt. Det är jag övertygad om.
Lite synd kan jag tycka eftersom Trelleborgsmatcherna genom åren alltid haft sin ångestfyllda dramaturgi. Men ett lag som bara lyckas locka 1 695 åskådare en vacker höstkväll, i en match som gäller så mycket, kommer knappast att vara saknat ens i sin egen hemstad.
Fakta är att Trelleborg med det lägger beslag på sex av årets sju lägsta publiksiffror i allsvenskan.

ÖSK vann inte men lyckades ändå bryta sin långa förlusttrend. Ärligt talat borde man avgjort matchen också sett till att de få klara chanser som ändå skapades var bortalagets. Poängen ger ändå viss arbetsro. Och hur sjukt det än känns så kan två cupmatcher komma att förändra hela slutintrycket när ÖSK sedan går till vintervila.
Frågan är bara om hemmaplan är en fördel för ÖSK i den väntande semifinalen?

Allra sist: Helsingborg säkrade SM-guldet rekordtidigt med allsvenska mått mätt. Det är bara att gratulera skåningarna. Och det rättvisa i det går inte att diskutera. HIF toppar ju både hemma- och bortatabellen i år.