Vid fem tillfällen har det inte ens blivit poäng. Av sånt gör man inte guld, av sånt gör man inte ens potatismos.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Sex gånger är en ful, efterhängsen ovana. I enstaka fall kan man tala om otur, en boll som studsar hit eller studsar dit. Det kan man inte i sex fall utan att framstå som löjlig.
Jag har ingen statistik, men lag som tar ledningen på hemmaplan har garanterat en procentuellt god chans att vinna. ÖSK har tappat ledningen fyra gånger på Behrn arena.
Vad sånt beror på är svårt att svara på. Jag frågade Sixten Boström efter 1–2 mot AIK. Han sa att det är svårt att svara på. Att man pratar om det, men ändå försöker att inte göra för stor sak.

Riku Riski gjorde ett fantastiskt mål, fick en träff som antagligen inte kändes i högerfoten. Stenhårt ribba in. Finländarens debut var något att vara glad över. Härligt steg, både ryck och tryck. Tröttnade lite, men lovade oerhört mycket. ÖSK bör omedelbart signa honom på minst fem år, om det är möjligt.
I övrigt var det ärligt talat inte särskilt festligt, trots 9 517 på läktarna. Allsvenskan fortsätter på nån sorts tomgång.

Tio tysta minuter i protest mot ... ja, mot vad vet ärligt talat fanken. Svenska fotbollssupportrar känner sig orättvist behandlade, på ett eller annat sätt. Av allt och alla. Inte mycket är nytt under solen.
Illa behandlade av allmänhet, av polis, av fotbollsförbund. Och Inte minst av oss, media, som utmålar folk som kriminella bara för att de inte kan uppföra sig som just folk när de går på fotboll.
Förlåt, men vilka som bäddat den sängen är inte ens en fråga. Låt oss inte låtsas något annat.

Jag har all förståelse i världen för att normala supportrar inte gillar att pekas ut som brottslingar. Och det händer att man som fotbollsintresserad av somliga ibland får finna sig i att ses på med viss skepsis. Det är trist, men i slutänden vet vi alla vems fel det egentligen är. Inte medias, inte allmänhetens, inte polisens. Inte ens Lagrells.
Och det är synd att människor som aldrig går på allsvensk fotboll är benägna att tro att det är väldigt farligt. Det är det som regel inte. Men undantagen finns. Jag har sett den fula bestens äckliga ansikte både på och utanför arenor, och det är ingen vacker syn. Skyll inte det på någon annan än de på dem som deltar i aggressionerna.

Jag går rätt ofta på fotboll utanför tjänsten, och har aldrig känt mig utpekad på minsta vis. Och det beror inte på att jag alltid sitter på finläktaren. Jag har heller inget emot att jag som del av en publik filmas, eftersom jag inte kan se på vilket sätt det skulle inkräkta på min integritet. Jag har, kort sagt, ingenting att dölja. Om kameror tvärtom kan hjälpa till att peka ut vilka de individer är som i skydd av massans anonymitet anser sig ha rätt att bära sig åt som idioter så välkomnar jag dem.
Det är bara sorgligt att de faktiskt behövs.
För övrigt är jag gammal nog att uppskatta vad riktiga fans betyder för fotbollsupplevelsen. 1970- och 80-talets ekande tystnad är inget att längta tillbaka till.