Ilskan kring klubben är massiv efter beskedet att ännu en nyckelspelare lämnar Örebro utan att det får någon positiv effekt på klubbkassan. Det pratas om avgångar hit och avgångar dit. Vissa målar upp en klubb i totalt förfall och vill börja bygga något helt nytt från grunden.

Man glömmer så lätt att det är just det ÖSK gjort de senaste åren. Att den processen faktiskt i stort varit mycket lyckosam sedan den allvarliga krisen med tvångsnedflyttning ur allsvenskan 2004.
Att det ändå låter så ska jag återkomma till. Men först vill jag ändå fastslå följande: ÖSK gjorde helt rätt som sa nej när storklubben Glasgow Rangers knackade på och ville betala tre miljoner kronor för landslagsmittfältaren Alejandro Bedoya. Det var ett skambud. Tre miljoner kronor är kaffepengar för den storindustri som Rangers måste klassas som i fotbollssammanhang.

ÖSK fick exempelvis cirka sex miljoner konor för mittbacken Michael Almebäck med betydligt mer begränsad internationell erfarenhet än Alejandro Bedoya. Amerikanen är dessutom offensiv mittfältare, en position som per automatik alltid kostar mer att köpa än en försvarare. Symboliskt hade det förstås sett bra ut om ÖSK kunde meddela att man fått pengar. Men också en svensk klubb måste ha lite ryggrad och visa att det inte är rea-marknad som gäller innan ens ett ordinarie pris diskuterats.
Visst är det lite humoristiskt att Rangers med sitt agerande bara förstärkt bilden av snåla skottar. Men storklubben har ju högst medvetet lämnat detta låga bud i vetskap att man haft trumf på hand i och med att Alejandro Bedoya själv så tydligt signalerat att han är färdig med allsvenskan och vill ta nästa steg i utvecklingen. Ett förhandskontrakt passar också bra. I och med att processen om arbetstillstånd nu måste inledas hade Rangers förmodligen ändå fått vänta en bit in på hösten innan man kunde dra nytta av ÖSK-spelarens tjänster ute på planen.

Det man kan ifrågasätta är förstås att ÖSK gått in i denna säsong med ett flertal nyckelspelare med utgående kontrakt. Så kan det inte fortsätta. Framöver måste man se till tidigare omförhandla avtal. Också spelarna borde inse att ett kontrakt aldrig hindrat en utländsk klubb att värva om man verkligen vill ha ett visst namn.
Ändå tycker jag ÖSK till stor del har sig själv att skylla för den kritik som nu väller fram. Talesättet ”som man bäddar får man ligga” beskriver det hela bäst. Jag har i många år ansett ÖSK vara dålig på att hålla en öppen, levande dialog med sina supportrar. Då tänker jag inte främst på den högljudda klacken Kubanerna som står på Behrn arenas kortsida. Intresset för ÖSK är nämligen massivt i vår stad och region.

Jag syftar på klubbens kommunikation med omgivningen i stort. Den är för fyrkantig. Nuvarande policyn är ”ingen kommentar förrän något är helt klart”. Och när det ska informeras är det i första hand den egna hemsidan som gäller.
Då måste klubben inse att det är en väldigt liten krets människor som känner sig delaktiga och uppdaterade. Så länge alla processer sker bakom stängda dörrar och slutna styrelserum får spekulationerna fri näring. På arbetsplatser, på fiken, i medierna, i skolorna och inte minst på alla möjliga nätforum.
Myter växer snabbt till sanningar. Och när väl fakta kommer fram, för det gör det alltid, finns ett stor uppdämt behov av att få reagera.

Tänk om ÖSK istället fortlöpande hade berättat om hur man hela året försökt komma överens med Nordin Gerzic och John Alvbåge, hur agenter kan trissa upp spelarnas förväntningar till fantasisummor, hur en insats på planen kan påverkas av att spelaren är mitt i en besvärlig kontraktsprocess eller vilken konkret summa som ledde till utebliven affär. Då skulle förståelsen bli så mycket större.
Att någon enskild spelare skulle sura till för större öppenhet är en baksida klubben måste vara beredd att ta. Spelare kommer och går. Men supportrarna består.
Dessutom blir ett allsvenskt lagbygge aldrig helt klart.
Det om något har väl årets säsong visat med all tydlighet.