Vikten av Magnus Wikströms mål kan nog inte övervärderas när bokslutet för 2011 ska skrivas.Jag må vara färgad av den dramatiska upplösningen. Men med tanke på de olika skepnader matchen tog är det lätt hänt att man börjar se tecken i den molnfria skyn.

Den just inledda veckan kan mycket väl vara årets viktigaste period för ÖSK vad gäller färdriktningen fågel, fisk eller mittemellan. Två allsvenska matcher mot lag som på papperet ska besegras. Och däremellan en intressant cupkvartsfinal mot Åtvidaberg.
I förväg såg jag därför Trelleborg som den perfekta värdemätaren i den allsvenska omstarten. Dels för att hemmaspelet varit en missräkning under våren. Dels för att Tom Prahls lagbyggen alltid förtjänar den allra största respekt, oavsett namn i startelvan. Men också för att TFF är den typ av lag som ÖSK har en ovana att ofta snubbla på när en framgångstrend ska ge ytterligare lyft i tabellen.

Under matchens 93 minuter fick vi alla frågorna och svaren på en och samma gång. Bäst kan det beskrivas av några läktarröster runt min pressplats:
Minut 15: ”Den där nye anfallaren är osynlig.”
”Jo, men undrar vad som händer om han får chansen i straffområdet?”
Pang, så satte William Atashkadeh 1–0 distinkt på första friläget. En utpräglad målskytt hade presenterat sig.

Minut 45: ”Det var en väldigt trevlig halvlek.”
Ja, i mina ögon årets bästa underhållning. Mycket tack vare att Trelleborg också bjöd upp. Särskilt fäste jag mig vid gästernas Magnus Andersson.

Minut 55: ”Spela fotboll, ni har betalt för det!”
Trelleborg tog direkt kommandot efter paus. Och samtliga hemmaspelare drabbades kollektivt av mentala hjärnspöken i form av blåa tröjor som tycktes ge dem mer straffvikt än en vinnande STCC-bil .

Minut 70: ”2–2 är inte acceptabelt.”
ÖSK såg plötsligt helt stillastående ut och fick inte till ett enda ordnat anfall. Tränare Sixten Boström borde ruskat om laget snabbare med något byte för att få laget att vakna. Nu var det mest en högljutt överförfriskad supporter som stod för direktiven.

Minut 75: ”Med den matjord Sixten har i fickorna så vinner de till slut ändå.”
Jo, ÖSK vann. På det mest osannolika sättet av alla, säsongens första hörnmål. Rättvist? Knappast. Betydelsefullt? Enormt.
Oavgjort hade känts som en förlust. Självförtroendet på hemmaplan hade fått sig ännu en knäck.

Nu finns alla förutsättningar att ÖSK fortsätter att lyfta. Och den där hemska spökhistorien författad av Tom Prahl förvandlades till en gastkramande roman med lyckligt slut av Sixten Boström. Det är nämligen alltid segraren som skriver historien.

Allra sist: Det börjar bli pinsamt med alla anmälningar mot klubbarna för vad som ropats eller skyltats från läktarna. Nu senast AIK och HIF.
Förbundet tycks kämpa för sitt eget Utopia, det perfekta tillståndet. Jag sympatiserar med tanken men inte den praktiska tillämpningen. Den är både löjlig och odemokratisk på en och samma gång.
Protesterna som vecklades upp runt Behrn arena var därför helt på sin plats.