Den stora frågan var om klubben skulle orka resa sig eller gå under. Erkänner att jag tvivlade. Men så kastades Kaparna ur elitserien på grund av sin dåliga ekonomi och det blev räddningen. Indianerna fick en ny chans.

Knappt fyra år senare sitter jag i ett pressrum i Vetlanda och skriver att... Indianerna faktiskt kan stå som svenska mästare i höst.
Nästan så att man får nypa sig i armen.

Även om Vetlanda Motorstadion är den bana i Sverige som påminner mest om den i Sannahed så har Indianerna stupat likt blekansikten vid slaget vid Little Big Horn så fort de satt sin fot i Lena Philipssons hemstad. Senaste indian-poängen kom för tolv år sedan, och senaste segern i mitten av 1990-talet. Förarna klappade om varandra samtidigt som ”Hallå du gamle indian” ekade ur högtalaren när Indianerna segerdefilerade efter att ha tagit mästarskalpen. Det var länge sen jag såg ett så lyckligt indian-gäng.

Det är 20 år sedan Indianerna senast blev svenska mästare. Klubben vann både 1990 och 1991 med en långhårig Henka Gustafsson som den stora stjärnan. Henka är fortfarande med i truppen och även om det magiska Simson-håret är på väg att växa ut igen så är det lagets jämnhet som numera är lagets styrka.

36-årige tjurskallen Ryan Sullivan är en märklig man. Australiensaren pratar väldigt fort och forcerat och ofta går han sin väg mitt under samtalet.
Han betedde sig som en barnunge i depån i Västervik när han blev borttoppad i ett heat. Flyin’ Ryan blev Cryin’ Ryan och australiensaren hotade med att aldrig mer komma tillbaka.
Några matcher senare kör han som den världsstjärna han en gång var och allt beror på något så simpelt som en ljuddämpare.

Men största sensationen så här långt är Joonas Kylmärkorpi, nio poäng i går, som bott hela sitt liv i Stockholm men som tävlar under finsk flagg. "Kylmä" körde hela förra säsongen på den nya ljuddämpare i långbaneserien där han blev världsmästare och medan många etablerade förare skruvar och skurvar på sina maskiner, och förbannar de nya dämparna, så har Joonas redan alla inställningar klara. Inte minst i skallen. Inte minst viktigt. Det var imponerande att se hur tufft Joonas tryckte ut trefaldige världsmästaren Jason Crump i första sväng i det tolfte heatet. Självförtroende.

Till sist några rader om chocken som hela speedwayvärlden pratar om just nu. Matej Ferjan mystiskt död. Självmord, naturlig död eller mord? Det är frågan alla vill ha svar på. Matej visade stort mod när han avslöjade en stor mutskandal i polsk speedway 2007. Ferjan blev erbjuden 250 000 kronor för att lägga sig i en avgörande match och många hade nog nappat, tagit en rövare, men slovenen vände sig till polisen och lekte privatdeckare. Härvan nystades upp och huvudmännen fängslades. Jag hoppas innerligt att hans mod inte har något med hans död att göra. Men eftersom resultatet av obduktionen mörkas så känns det skumt alltihop.
Ferjan skulle ha kört för Elit Vetlanda i år och han står fortfarande med i förarpresentationen i programbladet. Sorgligt att se.

Ferjan avgjorde många matcher för Indianerna, men de starkaste minnena av honom har jag utanför banan. Mellangrabben Vilgot hade Ferjan som sin första idol. Matej Ferjan var bland de första ord han kunde uttala. Så fort matcherna i Sannahed tog slut rusade han in i depån och fram till Matej och började prata oavbrutet. Slovenen gjorde några tafatta försök att förklara att han inte förstod svenska men gav upp, tog sig tid, och lät sin unge supporter hållas.
Det gick så långt att Matej log brett bara han såg Vilgot på långt håll.
Just det glada leendet är det jag kommer att sakna allra mest.