Sorg, ilska, uppgivenhet, frustration. Många uttryck kan användas för att beskriva känslorna efter tisdagskvällens urspårade Skånederby.
Bara inte förvåning.
Som en dålig dvd-kopia på bilder vi sett förut tvingades matchen avbrytas och fokus handlar än en gång om allt annat än spelet på planen.

När min äldste son var två år kunde jag ta honom i barnvagnen och ställa mig vid det låga staketet längs långssidan på arenan som då hette Eyravallen. Hade jag gjort det i dag, 15 år senare, hade väl risken varit stor att ett knallskott landat i sulkyn.
Förr var det en del av matchupplevelsen att vandra i det breda utrymmet mellan gamla träläktaren och innerplan och småprata med bekanta. I dag har den typen av sociala möten flyttats till arkaderna inne i läktaren. Och särskilt många barnvagnar ser jag inte på det moderna Behrn arena.
Toppfotbollen av i dag är inte i första hand anpassad för ett familjenöje. Allsvenskan är en affärsyta där tv-rutan är det största skyltfönstret. I dag vill ingen allsvensk klubb spela matcher på helgerna. Hellre vardagskvällar för då kan företagaren ta med sina kunder på en bit mat och fotboll.

Denna utveckling förklarar givetvis inte ensamt varför en berusad 18-åring klev över reklamskylten för att ta ut sin frustration på HIF-målvakten Pär Hansson. Swedbank stadion är Sveriges modernaste fotbollsarena. Ändå brann där bengaler och rökbomber vilket får mig att tvivla på att moderna byggen någonsin kan lösa säkerheten.
Reptilhjärnan skriker efter hårdare lagar och fördömande straff. Vad bryr sig en huligan om det? Han som alltid vill skrika hata mer än älska.
Många framhåller England som rena paradiset med sin anmälningsplikt hos den lokala polisen. Det talas betydligt tystare om att i England har fotbollen också utvecklats till en överklassport med svindyra biljetter och borttagna ståplatser på samtliga Premier league-arenor.
Ändrade lagar kan vara en hjälp men inte den fullständiga lösningen. Och svensk fotboll måste agera redan nu.

ÖSK-målvakten John Alvbåge skriver i sin NA-blogg att han kan tänka sig en strejk. En mycket viktig och kraftfull markering av en person som har fotbollen som sitt jobb. Då har det gått långt.
Nästa steg kan bli att spela allsvenska matcher inför tomma läktare. I stället för årskort får alla supportrar teckna ett dyrt tv-abonnemang.
Urtrist så klart, men åtminstone ett sätt att garantera spelare, funktionärer och allmänhetens säkerhet.

När ÖSK mötte Gais kom det 6 700 åskådare. Årets lägsta publiksiffra fick marginalpubliken att stanna hemma. Säkert en följd av det vackra vädret och att ÖSK förlorat några matcher i rad.
Men sportsliga trender kommer och går. Bilder av huliganer består.
Det som hände i Skåne sänder chockvågor hela vägen till Örebro. Det får folk att aldrig vilja ta steget till en arena.
Där har svensk fotboll sin absolut svåraste uppgift att lösa framöver.

Innan min 15-årige son tar cykeln till Behrn arena brukar min fru alltid säga i hallen: ”stå inte så nära supportrarna, håll dig undan bråk och cykla direkt hem efter matchen”. Han och jag har alltid suckat åt den överbeskyddande kommentaren.
Tyvärr lär hon inte bli lugnare efter skandalen i Malmö.
Och själv ska jag sluta sucka.