Själv tycker jag att det är mycket märkligt att fler letar sig till Behrn arena i minusgrader mitt i vintern för att se en träningsmatch mot Syrianska än de 1 631 som orkade se ÖSK slå ut Gais ur cupen i går.

Jag har varit med tillräckligt länge för att inte längre hysa några förhoppningar om en gladare framtid runt svensk fotbolls sorgebarn. Det verkar nästan vara en grej i sig att undvika att gå på cupmatcher.
Underligt är det, eftersom cupen har något som ytterst få allsvenska matcher faktiskt har – kravet att någon måste vinna.
Tydligen räcker inte det.
Inte heller lockar det faktum att segraren får plats i kval till Europa league, exakt samma chans som ÖSK vann med att komma trea i allsvenskan i höstas.

Jag kan inte se någon annan möjlig lösning från förbundshåll än att skicka in en ansenlig summa prispengar för att höja status på cupspelet. Då menar jag inte ett par hundratusen. Stoppa dit ett par miljoner, så kommer åtminstone tränarna att tänka sig för både en och två gånger innan de ställer över ”småskadade” nyckelspelare. Fast jag vet ärligt talat inte om publiken skulle bry sig om det heller.

ÖSK har sällan ställt ett så starkt lag på benen i cupen som i går. Valdet Rama och Magnus Kihlberg stod över. Rama har bekymmer med en höft, klev av i Norrköping senast. Kihlberg har sina ständiga fotproblem.
Det kändes allmänt avslaget, men jag tycker inte att det var en så dålig fotbollsmatch som flera omkring mig tillstod. Skapligt tempo och passningsspel i snålblåsten, om än inte så många målchanser.
Det som störde mest var att den normala inramningen saknades. Det blir liksom inte match ”på riktigt” när man kan höra en assisterande domare släppa väder och se en ensam åskådare dominera södra läktaren.

Skoj för Marcus Astvald att få avgöra mot Gais. ”Mackan” har nu två avgörande mål på kontot i år, medan både Paulinho och Kushtrim Lushtaku är fortsatt mållösa. Fast den senares crossboll till Bedoya före Astvalds mål var värd en egen poäng.