Sedan dess har Yunus Ismail Mohamed fått nej och avslag fler gånger än han minns. Står fortfarande och stampar utanför porten till ett nytt liv.
- Jag önskar bara att det här får ett slut. Som det är nu ser jag ingen framtid, och bakåt kan jag inte heller gå. Jag vill leva ett normalt liv. Är det för mycket att be om?
Yunus Ismail tycker sig ha mötts av myndigheternas misstro sedan dagen han kom till Sverige.

Inte trodd av myndigheter
Han säger att han kommer från Somalia, från en ö som heter Juula. Att han är bajuni, en minoritet med eget språk, som förföljs och ses ned på.
Svenska myndigheter tror honom inte. Hävdar att han sannolikt kommer från Tanzania, eller möjligen Kenya. Det har gjorts språktester, men inget på det språk han anger som sitt modersmål.
Yunus säger att han är född 1987, att han var 17 år när han kom till Sverige.
Svenska myndigheter hävdar att han är född 1985, baserat på en undersökning av hans tänder som sa att han kan vara mellan 17 och 23 år. Myndigheterna valde att tolka det som 19. Därmed var han vuxen när han kom, och behandlas annorlunda. Mindre milt.

Går ej att bevisa
Problemet är att varken det ena eller det andra tycks gå att bevisa.
- Jag har svarat på allt de frågat om, ställt upp på allt de velat att jag ska göra. De tror inte på något jag säger, och då vet jag inte vad mera jag kan göra, säger han.
Beslut om avvisning är taget och fastslaget flera gånger. Men här finns ett moment 22 inbyggt. Yunus sammanfattar det i en fråga:
- Vart ska de skicka mig?
Varken Tanzania eller Kenya känns vid honom. Från Somalia har han genom tillfällig kontakt med en syster fått en identitetshandling skickad, som dock underkänts av Migrationsverket. Anses bristfällig.

Inte välkommen
Läget i dag är att Yunus Ismail Mohamed inte är välkommen här, men heller ingen annanstans.
- Det känns som att jag hänger i luften. Maktlös. Tiden går, och det här är år som jag aldrig kan få tillbaka. Har man rätt att behandla människor så? Som djur?
Fyra och ett halvt år är en lång tid i en ung människas liv. Det är självklart att Yunus Ismail mår dåligt.
- Jag försöker behålla hoppet. Tänker att andra har det svårare än jag. Många i min situation får inte hjälp och stöd, som jag får genom fotbollen. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan det stödet. Men ändå känner jag mig hela tiden utanför. Det är svårt att äta och sova när tankarna mal.
Hans fotbollshistoria är osannolik. Yunus hade aldrig spelat "på riktigt" i hemlandet. Började i division 7-klubben Bäckby i Västerås för att ha något att göra. IK Franke i division 3 såg talangen, och därifrån bar det vidare till ÖSK.

Får inte tävla
Spela tävlingsmatcher får han inte, eftersom han saknar uppehållstillstånd.
Således ligger en möjlig födkrok, en fotbollskarriär, också i vågskålen.
- Träningarna är viktiga, på planen kan jag koppla bort alla problem, ha roligt och lära mig nya saker varje dag. Men det är svårt att inte få spela.
Maktlös. Fastlåst. Utanför. Kan inget göra. Ord och fraser som ständigt återkommer.

Att inte bli trodd, att känna sig låst - hur gör du för att behålla hoppet?
- Jag har inte ord att beskriva hur det känns. Jag vågar inte se framåt, tar dag för dag. Men jag vet inte hur länge jag orkar leva så här.
Hans fall har engagerat örebroarna. Nyligen startade ÖSK-supportrar en namninsamling som många redan skrivit på.
- Jag har sett den. Stödet betyder mycket för mig, det visar att folk bryr sig.
Migrationsverkets senaste beslut delgavs Yunus Ismail Mohamed per brev den 28 januari i år. Kontentan: Eftersom du inte kan bevisa vem du är och varifrån du kommer så att vi kan skicka dig dit, så sänker vi din dagsersättning med 19 kronor.
I stället för 1 800 kronor förväntas Yunus Ismail leva på 1 200 kronor i månaden.
Med ett uppehållstillstånd skulle Yunus Ismail ha en lön från ÖSK att leva på, och betala skatt till staten. I stället för en tillvaro i limbo.
- Får jag inte stanna här så får de väl lämna mig till ett FN-kontor, eller något. Så att jag kan få papper och komma någon annanstans. Jag kan inte leva så här hur länge som helst. Jag försöker vara stark, men det finns en gräns någonstans.