Från flygplatsen i Biarritz slingrar sig vägen upp längs en frodig dalgång. Byn Espelette är nästan löjligt pittoresk med sina flätor av röda chilifrukter hängandes utanför butikerna. Vi tar en kaffe i Bidarray och slås av den stilfulla baskiska arkitekturen: vita lanthus med vinröda fönsterluckor utströsslade längs Pyrenéernas gröna kullar. Dagens slutmål är byn Saint Etienne de Baigorry och Hotel Arce, någon mil från den spanska gränsen.

Ostarna favoriter
Familjehotellet drivs av kocken Pascal Arce och ligger vid ett vattendrag som sprider ett lugnt porlande ljud. Uteserveringen under platanträden är en magnifik plats för en middag.
Biffen smälter i munnen, forellen är mjäll och färska sockerärtor. Baskiska ostar blir våra nya favoritsmaker. Trots det kostar en middag bara som på en svensk budgetkrog.
- För tio år sedan hade vi en stjärna i Guide Michelin, men vi är glada att slippa det. Vissa får felaktiga förväntningar, nu blir många gäster glatt överraskade i stället, förklarar Pascal Arce, som berättar att han känner sig baskisk.
- Jag har det baskiska i mitt blod. Men jag kan inte förklara hur. Det är inte en politisk kamp för mig, mer en identitet.

Mot Spanien
I grannbyn St Jean Pied de Port börjar pilgrimsleden som går till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. I en skuggig gränd avnjuter vi Garburesoppa, en lokal specialitet. Med anka till huvudrätt, ostar och en halvliter vin kostar middagsmenyn 27 euro. Pilgrimer med solhattar och vandringsstavar knatar runt, uppspelta inför starten av sin långa vandring över bergen in i Spanien.
Färden runt i det grönkulliga Pyrenéerna är en lisa för själen. Vi slingrar oss obemärkt över spanska gränsen. Vid det stora klostret i Ronchesvalles stannar pilgrimerna för natten inför nästa dags vandring mot Pamplona.
Vi saktar ned i byn Bizkarreta och hittar pensionatet Casa rual La Posada nueva. Unga ägarinnan Cristina Eciolaza serverar oss sina lokala specialiteter till middag: rustika kötträtter, hemmagjord pommes frites och stekta grönsaker i smakrik olivolja.

Matkonst i San Sebastian
Den spanska delen av Baskien har på senare år uppmärksammats för sin världsledande matkonst och sitt pärlband av nya stjärnkrogar. Här är mat en kreativ konst och gastronomiska uppfinningar vanliga.
Det nya baskiska köket La nueva cocina vasca upplever man billigast och bäst i San Sebastian, staden med sin välvda strandbukt som vid första anblick liknar ett Europas Rio de Janeiro. Där finns gott om berömda restauranger och pintxosbarer (pintxos är baskernas tapas, som raffinerade snittar). Men trots restaurangerna och stadens praktfulla läge har staden integritet. Den är inte överkommersialiserad likt franska "strandkollegor" som Nice och Cannes. Unga killar spelar fotboll på uteplatsen vid en kyrka, på eleganta Plaza de la Constutucion flanerar äldre par i rosa pastellfärgade lammullströjor, studenter i hippiefrisyrer bär tröjor med baskiska flaggan. Här fins inga yachter och skrikande, röda Ferraris.

Ljuvliga pintxos
Nere i de gamla kvarterens bilfria gränder ligger pintxosbarerna tätt.
Bar Txepetxa är ett litet hål i väggen med goda tilltugg som alla innehåller ansjovis i någon form. Så påbörjas ett par dagars lyckorus, där vi ibland sköljer ned delikatesserna med den speciella halvsura, grumliga lokala cidern.
Något kvarter bort avnjuter vi ännu ett par pintxos för några euro styck på Bar Copa. Avslappnat, folkligt och smakfullt. Rökt skinka, sparris, stark paprika, majonnäs och ansjovis förgyller den ljumma kvällen i en av Europas mest spännande matmetropoler.