Sextrakasserier inom scenkonsten diskuteras mycket nu och när det förekommer ska det givetvis stoppas omedelbart. Men, när jag läser och hör att man även lägger in sexuella förslag i begreppet så blir jag lite frågande. Om någon, man eller kvinna, på till exempel en fest har tänt till på någon och tror att det kan vara ömsesidigt ska den personen inte kunna komma med ett förslag om intimt umgänge utan att det ska kallas trakasserier?
Personligen kopplar jag ihop trakasserier med någon form av förföljelse, att man inte nöjer sig med ett nej. Risken med att kalla allt trakasserier är att det kan bli samma visa som med människor som känner sig kränkta och diskriminerade. Nu för tiden är det nästan svårt att hitta någon som inte tycker att de blivit det och då är begreppen inte mycket värda längre.
Som Per Bauhn, professor i praktisk filosofi har uttryckt det: ”För varje kvinna och invandrare som faktiskt blir diskriminerade finns det kanske tio som tror att de blivit det. Och i en tid som också hyllar det subjektiva på det objektivas bekostnad (en annan sida av identitetspolitiken: det handlar inte längre om sanning utan om ”vår” sanning mot ”deras” sanning) så är man kränkt om man känner sig kränkt. Att ifrågasätta om någon har fog för att känna sig kränkt, tolkas i sig som kränkande. [...] På universiteten är det redan så, att man innan man ens läst kurslitteraturen kan posera som kritiskt tänkande genom att med vederbörligen förtrytsam uppsyn fråga: ”Varför finns det inte fler kvinnliga författare upptagna på litteraturlistan?” Uppskrämda studierektorer trycker in referenser till genus och mångfald i kurserna utan att alltid veta vad det ska vara bra för, men övertygade om att de får problem om de inte gör det.”

Bo Cedergren
Örebro