Att Örebro kommun vill bli Europas huvudstad för teckenspråk är ju utmärkt. Att vara en huvudstad för ett språk bör väl också innebära att man är en huvudstad för gruppen döva? Det låter sig inte göras i en handvändning.
”Vi vill arbeta för att er vardag ska bli en enklare vardag”, säger Staffan Werme. Det krävs enorma insatser för att förverkliga det. För trots att det i många år har varit ett centrum för döva, finns inte mycket service på dövas villkor. Läkarbesök, konsumentvägledningen, försäkringskassan – jag vet att kassan inte är kommunal – men samarbete vore inte fel. All denna service borde ske med teckenspråkig personal. Det kostar pengar, men om nu kommunen sticker ut hakan antar jag att kommunen också är beredd att satsa de medel som krävs.
Jag har arbetat i 27 år på arbetsförmedlingen med att bland annat skapa arbetstillfällen för gruppen döva i Örebro. Just på arbetsmarknaden, kommunen, myndigheterna och den privata bör det i Europas dövas huvudstad, bli mycket enklare att få praktik- och arbetsplats. På grund av att Örebro är ett centrum – Sveriges enda gymnasium för döva finns ju i Örebro – så stannar många här ända fram till ålderdomen.
Den teckenspråkiga äldrevård de äldre behöver finns inte. Nu menar jag inte hörande som kan teckna. Jag menar döva inom vården. Hemtjänsten likaså.
Även döva kan må dåligt av olika orsaker. En kurator hade inte varit fel, men det finns inte. Visst har vi en väl fungerande tolkcentral men i arbetet med människor är ögonkontakten avgörande. Med tolk försvinner den kontakten.
Erbjud de affärer, bilverkstäder och restauranger med mera som vill ha teckenspråkiga anställda att få teckenspråkskurser.
Listan kan göras lång. Märk att hörande kan vända sig till sitt personliga nätverk. Dövas nätverk är oftast döva. Glöm inte heller de dövblinda.
Övriga myndigheter, exempelvis försäkringskassan och landstinget, bör ingå i samarbetet.

Stig Lövborg
Örebro