Men vi ska också ha klart för oss att det är ett gammaldags och auktoritärt Ryssland som vi handskas med. Förhoppningarna att president Medvedev skulle leda Ryssland i mer demokratisk riktning har vi ännu inte sett särskilt mycket av.
Enligt organisationen Reportrar utan gränser är Ryssland ett av världens allra farligaste länder för journalister som försöker utöva oberoende journalistik. I organisationens senaste pressfrihetsindex hamnade Ryssland på plats 153. Länder som Sudan, Zimbabwe och Etiopien är verkligen inte förknippade med pressfrihet. Men de ligger ändå bättre till än Ryssland.

En annan mätare på tillståndet i Ryssland är korruptionen. Organisationen Transparency international gör ett index över korruption, där Ryssland hamnar på plats 146. Länder som Bangladesh, Kenya och Nigeria ligger bättre till än Ryssland.
Vi talar alltså om ett land där det är livsfarligt att granska makten och kämpa för mänskliga rättigheter. Ett land där det är relativt enkelt att kryssa fram mellan myndigheter, om du bara en tjock sedelbunt i handen.
Och vi talar om ett land där porträtt av massmördaren Stalin har satts upp på offentliga platser.
Våra grannländer i Baltikum har då och då drabbats av ett hotfullt muller från Ryssland. Det var inte en tillfällighet att de skyndade sig att ansöka om medlemskap i Nato, när de blivit självständiga.
Samtidigt är Ryssland en intressant marknad för svenska företag. För även om Ryssland är fattigt jämfört med Sverige, är det ett stort och hyfsat välbärgat land med världsmåttstock.

Att bedriva handel och ha korrekta politiska relationer med ett land är inte detsamma som att godkänna det politiska systemet. Handel kan i bästa fall vara ett medel som främjar ett friare informationsflöde. Men visst finns det en uppenbar risk att affärsmän från det prydliga Sverige faller för frestelsen att också ha en sedelbunt i handen när de tar sig fram i Ryssland.
Tonläget i den svenska kritiken av missförhållandena i Ryssland borde skruvas upp. Kritik mot övergrepp mot de mänskliga rättigheterna ska vara en huvudpunkt, inte en fotnot i en förhandling om ekonomiskt utbyte.