Medicinsk telefonrådgivning är en näst intill omöjlig verksamhet. Jag skulle själv aldrig våga sitta i en sådan situation.

Orden kommer från Lars Berggren, i många år anmälningsläkare på Universitetssjukhuset i Örebro, USÖ. Anledningen är det tragiska dödsfall som NA berättar om i dag på nyhetsplats, hur Senada Rasak ringde akuten och fick rådet på telefon att säga till sin sjuke make att vila och dricka te. Dagen efter dog Jasmin Rasak. Obduktionen visar på lunginflammation.

Lars Berggrens uppfattning är att telefonrådgivning inte är försvarbart medicinskt. Som läkare kan man inte se patienten och göra en professionell bedömning.

Senada Rasak ringde akuten. Sedan 2003 finns en officiell möjlighet att få hjälp per telefon. Sjukvårdsrådgivningen är en del av landstingets vårdutbud. Lars Berggren är kritisk och menar att detta är något, som ”politiker och administratörer har en stor förkärlek för”. Han har säkert rätt i det. Det blir mycket billigare, om ett besök på vårdcentralen eller sjukhuset kan ersättas av ett telefonsamtal. Och landstingspolitiker jagar kostnader.

Ett sätt att minska utgifterna är att se till att människor som är småsjuka inte tar plats i vården. Den enklaste formen av egenvård sköter man själv genom ett besök på apoteket för att handla näsdroppar eller värktabletter. Nästa steg är att ta kontakt med sjukhuset eller vårdcentralen. Vi vet alla, att oron kommer när kroppen inte uppför sig som vanligt. Än värre när ett barn visar främmande symptom

I de flesta fall är det ingen fara. Ett samtal med sjukvårdsrådgivningen kan ge lugnande besked. Men risken finns givetvis hela tiden där. Det som vi inte uppfattar som särskilt dramatiskt kan vara det.

Ett exempel är hjärtinfarkt hos kvinnor. Symptomen är många gånger mer diffusa än hos män. Den kunskapen finns i dag på ett helt annat sätt än tidigare. Sjukvårdsrådgivningen måste vara inriktad på att vara ett komplement. Vid minsta tvekan så är det personliga besöket hos läkare som gäller.

Jakt på kostnader får inte äventyra liv. Däremot kan vi aldrig få den helt felfria vården, även om strävan ska vara ständig förbättring.