Åtalet handlar inte att någon avsiktligt dödat ett friskt barn, utan om vad som skedde timmarna innan den svårt skadade flickan avled. Vårdpersonalen hade då i samråd med föräldrarna beslutat av stoppa den livsuppehållande vården.
Fallet väcker helt naturligt mycket starka känslor. Vi ryggar tillbaka, när vården inte lyckas rädda liv på för tidigt födda barn, de mest värnlösa av varelser. I detta fall hade flickan tidigare blivit felbehandlad, vilket ledde till att en sjuksköterska fick en varning av HSAN.
Obduktionen visade på höga doser av det smärtstillande och kramplösande medlet tiopental i flickans blod. Åklagaren hävdar nu, att han kan bevisa att det var barnläkaren som personligen gav denna injektion som påskyndade döden. Olagligt och uppsåtligt enligt åklagaren Peter Claesson.
Det läkaren enligt åklagaren gjort sig skyldig till är inte dråp i allmän mening utan dödshjälp. Den lilla var utom all räddning. Hennes död var en fråga om tid.

Socialstyrelsen kom med sin utredning av fallet i oktober. Inga fel hade begåtts i vården och det gick inte att säga hur flickan fått den dödliga dosen tiopental, enligt rapporten.
Den medicinska kontrollfunktionen har alltså friat vårdpersonalen, inklusive läkaren. Men Socialstyrelen lämnade en viktig fråga obesvarad – hur hade flickan fått den höga dosen tiopental? Det var klart otillfredsställande för alla inblandade, att denna avgörande fråga bara lämnades därhän. En rättlsigt prövning blev då oundviklig.
Barnläkaren greps på sin arbetsplats förra året av polis. Detta drastiska tillvägagångssätt var helt omotiverat, och kastar en skugga över rättsväsendet. Läkaren var misstänkt för ett brott som hon begått i tjänsten. För läkare ingår beslut om liv och död i arbetet. Det fanns ingenting som visade att hon skulle fly undan rättvisan.

Det enskilda fallet är tragiskt, för familjen och läkaren. Vi lär får en debatt om vård i livets slutskede. Det kan förhoppningsvis bli det goda som kan komma ur det onda.