Det var inte nazisterna som uppfann antisemitismen. Men de fann att den utbredda misstänksamheten mot judar kunde exploateras. Den blev ett redskap i kampen om makten i Tyskland – och i förlängningen i Europa.

Vi skulle kunna hoppas att antisemitismen är marginaliserad, att vi nu kan koncentrera oss helt på att kämpa för andra minoriteters rättigheter. Men nej, så är det tyvärr inte. Antisemitismen lever fortfarande. Och den påverkar människors vardag. Tidningen Skånska Dagbladet har i flera artiklar speglat en skrämmande verklighet.
Judar lämnar Malmö för att slippa trakasserier.

Fotbollsklubben Sk Hakoah, som bildades av judar år 1932, drar sig för att spela på bortaplan. Spelarna får stå ut med diverse glåpord av typ ”judedjävel”, trots att majoriteten av spelarna inte är judar. Vid något tillfälle blev det bråk på plan – och spelarna valde att snabbt sätta sig i säkerhet.
Polisen i Malmö noterar en ökning av antalet hatbrott mot judar varje gång Mellanösternkonflikten blossar upp. Synagogor och gravplatser skändas. Judar drar sig för att vara ensamma när de besöker gravplatser. Många undviker att bära synliga tecken på att de är judar.

Så visst lever antisemitismen. Och den påverkar enskilda människors vardag på ett sätt som är fasansfullt.
I delar av den muslimska världen flödar antisemitismen, som en effekt av Mellanösternkonflikten. Judar i allmänhet görs ansvariga för Israels ockupationspolitik. Gamla antisemitiska myter, som förekom rikligt i Europa för 100 år sedan, återkommer i ny form i delar av den muslimska världen.
Muslimer har ingen kollektiv skuld för anti-semitismen. Svenskar har ingen kollektiv skuld för de nynazister som ibland dyker upp på våra gator. Men vi har ett gemensamt ansvar. En skyldighet att högt säga vad vi anser, när antisemitismens fula tryne visar sig. Och det gäller naturligtvis även när det dyker upp annan form av rasism, andra grumliga idéer om att människor med en viss hudfärg, med en viss religion eller av en viss nationalitet skulle vara av en ”sämre” sort.
Den yttersta konsekvensen av tyst accepterad rasism kan vi beskåda – i Auschwitz.