Här erbjuds en andra chans, ett arbete, för människor som arbetsmarknaden vänt ryggen mot.
– Äntligen blev du en riktig snickare! Det var vad de sa när jag stod med handen upp i luften och blodet rann.
Stefan Nykvist visar upp en fingertopp där hälften saknas och berättar skrattande om kommentaren har fick när han slant på sågmaskinen. Han befinner sig inne i snickeriet på Miljövårdscentrum. Tillsammans med två andra är han i full färd att bygga ett vindskydd. Det luktar sågspån och öronskydd borde vara lagstadgat på platser som denna.

Historierna som tagit människorna till Miljövårdscentrum är många. Långa sjukskrivningar, arbetslöshet på grund av språkliga problem, arbetslöshet på grund av psykiska problem, arbetslöshet på grund av alla sorters problem.
– Att komma hit kändes underbart och få visa att jag faktiskt duger till någonting, säger Camilla Condro.
Efter 15 år av sjukskrivning känns det nu som om hon hittat rätt. Hon lider av fibromyalgi men att bädda sängarna på centrumets eget bed and breakfast går alldeles utmärkt. Även om bäddningen blir hälften svensk och hälften turkisk. Den turkiska delen står Yosef Baker för. Han kallar skämtsamt Camilla för ”chefen” när de tillsammans ger sig an ännu ett rum.

I år firar Miljövårdscentrum 20-årsjubileum. Här har människor i två decennier jobbat i sin egen takt efter egen förmåga. Fått en chans nummer två.
Det är alltid för tidigt att ge upp. Ett gammalt talesätt och kanske en kliché. Men efter att ha tagit tre steg in i ateljén, som är ännu en av alla arbetsplatser som finns på Miljövårdsverket, är det detta budskap som möter en. Uppsatt på väggen sitter en tavla som förmedlar orden.
– Nu har jag kanske hittat det som jag ska hålla på med säger Christian Beckman.

Han jobbar med silvertråd och med två tänger som en förlängning av fingrarna ser det nästan lite för enkelt ut för honom att skapa smycken. Att han inte hållit på med det mer än några veckor är svårt att förstå. Men i denna kreativitetens högborg är det inte svårt att våga prova. Ateljén skulle kunna inspirera i princip vem som helst till att vilja göra vad som helst, det finns material för att pyssla utan gränser.

Att äta utan gränser skulle heller inte vara ett prob
lem. Växthus, fruktträd och majsfält radar upp sig omkring gården. I handelsboden säljs grödorna och en hel del annat. I ett glasskåp ser jag ett silver halsband, kanske signerat Christian Beckman.
– Varje morgon skördar vi tomater, gurkor och allt det där andra och ger till butiken, säger Thomas Bengtsson som spenderar mornarna i växthusen.
En del av grönsakerna används också i Miljövårdsverkets lunchrestaurang. Nu är det dock eftermiddag och grönsakerna för dagen är redan skördade. Regnet öser ner. Thomas funderar på om det kanske just därför är precis rätt tid att döda lite mördarsniglar. Det finns alltid något att göra.