Inne i porten är det tyst, men doften av mat vittnar om middagstid. Det skulle ha kunnat vara vilken kväll som helst – om det inte vore för den gula klisterlappen på en av lägenhetsdörrarna: ”Avspärrat” står det med stora svarta bokstäver. Polisen har klistrat skylten över dörrspringan.

Pratar med människorna
Jag går ett varv runt huset, pratar med människorna jag möter. De allra flesta vet att här har hänt något våldsamt i dag.
De som bor nära har sett polisbilarna och ambulansen, och allihop beskriver de samma upplevelse. Hur allt varit som vanligt innan utryckningsforden rullade in på gården. Hur ingenting annorlunda hörts eller setts tidigare på dagen.
”Plötsligt var det en massa bilar och folk här utanför, och det var då jag reagerade. Det är väldigt lyhört i huset, men jag har inte hört något konstigt. Inget bråk eller så.”
”Polisen la en lapp i min brevlåda. De ville att jag skulle höra av mig om jag hört eller sett något.”
Några är oroliga. Över att våldet krupit så nära inpå.

Dags att flytta
”Kanske är det dags att flytta härifrån – det var ju inte länge sen det skedde en våldtäkt här i området. Som ensam tjej känns det väldigt obehagligt.”
”Jag trivs bra här i Oxhagen. Det här kunde ha hänt var som helst.”
Ingen kan med säkerhet säga vem som låg där på ambulanspersonalens bår, om det är mannen som bor i den avspärrade lägenheten.
”Jag känner honom inte så väl. Har egentligen inte så bra koll på någon av mina grannar.”
”Vi brukar hälsa på varandra, han som bor där inne är alltid trevlig.”
”Vem det än är som drabbats hoppas jag verkligen att det går bra för honom.”