Jeanette var en av 800 församlingsbor som på söndagen deltog i något så ovanligt som en högmässa i Conventum. Bakom inbjudan stod Örebro kyrkliga samfällighet.

Hur kom den idén upp?
– Vi skulle ha en studiedag för anställda och frivilliga i församlingarna och då tyckte vi det vore trevligt om de också kunde fira gudstjänst tillsammans, förklarar Lars B Stenström, kyrkoherde i Olaus Petri församling och en av initiativtagarna.
Så man beslöt att förlägga dagens samtliga högmässor till Conventum. Det är svårt att få till så stora evenemang i de lokala kyrkorna, påpekar Stenström.
– De rymmer inte så mycket folk.

Men kan man få samma stämning i en sådan här lokal?
– En gudstjänst handlar om heliga möten och de kan ske precis var som helst. Jag tycker det är spännande att vi är i en modern miljö och vi måste vänja oss vid att synas utåt.
Jeanette Dolk-Öhman har med sig sin dotter Beatrice. Det var en upplevelse att vara så många, menar Beatrice, men håller med mamma:
– Jag kände inte igen mig. Det blev lite mycket ”upp och ned” i bänken.

Jeanette försöker förklara:
– Det märktes att man hade försökt göra en kompromiss av församlingarnas olika högmässokulturer, men jag tycker de hade gjort det bra.
Kajsa Olofsson, präst i Mikaels församling, ser fördelar med en stor samling ibland:
– Då syns det att vi är ett stort ”företag”. Jag uppskattar också den anda som har präglat initiativet; att alla församlingar fått med var sin bit. Det får inte bli så att en församling ordnar allt och de andra får komma dit som gäster.
Hans Eklund, präst i Längbro, ser dock en nackdel:
– Avståndet, säger han, många äldre församlingsbor har valt att stanna hemma. Det beror kanske på vädret också, förstås.

Men man hade ordnat chartrade bussar?
– Jo, men det är ändå bökigare att ta sig in till stan än till sin egen invanda kyrka, tror han.

Hur ofta kan man ha en denna typ av högmässa?
– En gång om året, anser Eklund. Kyrkan bygger trots allt på den lilla, lokala församlingen.

Lisa Svensson har tagit sig till Conventum med make Nils-Ola och sönerna Henry och Fride.
– Jag har mest varit i hallen utanför och lite i söndagsskolan, förklarar hon, men jag tycker det är jättekul att träffa så många på en gång. Det är vid sådana tillfällen man ser att vi är en stor kyrka.