Vi befinner oss på grusplanen vid Stribergs gruva. År 1942 började Åke Örlén att jobba i gruvbolaget här.

– Jag var bara 13 år och jobbade som tidskrivare åt gubbarna i gruvan, säger Åke.

På 1950-talet utbildade han sig och jobbade sedan som gruvingenjör i Stribergsgruvan till 1967 när gruvan stängdes.

– Vi producerade som allra mest när vi fick order att stänga verksamheten. Det var sorgligt.

Då arbetade 120 man i gruvan. Årsproduktionen var då ungefär 250 000 ton.

Ett 40-tal

En regnig eftermiddag en septemberdag år 2012 är vi ett 40-tal personer som samlats vid den stora gruvlaven i Striberg. Vi står i en bred cirkel. Mitt i cirkeln står Åke och berättar om gruvan, om arbetsmetoderna och om människorna som jobbade här.

Bland annat får vi höra just den där om att det inte skulle visslas i gruvan. – Det var på disponent Bergendahls tid. Jag följde med honom en dag ner i gruvan. Det blev inte mycket sagt, men jag gick och småvisslade. Disponenten sade åt mig att sluta vissla. Vet du inte att du visslar bort malmen, sade han.

Svära gick bra

– Men svära i gruvan, det gick bra. Det var en som jobbade här som hette Pelle Wiklund och vartannat ord som kom ur hans mun var en svordom. En gång kom en ny gruvingenjör och presenterade sig och då sade Pelle ”jaså, du är den nya över-jävlarn” och sedan kallades ingenjören för det.

Åke berättade om ugnar och om malmkroppar. Om gruvorters längd och bredd och om byggen av linbanor. Hembygdsföreningen Noraskog arrangerade byvandringen i Striberg.