Parkeringarna är nästan fulla och ändå kommer en och annan besökare med cykel. De 15 000 som var målet klarade arrangörerna med råge.
Vid bäcken står Monika Lejtorp och Solveig Larsson omgivna av färgade garner.
– Vi färgar med växter, sedan väver vi plädar och tröjor, berättar Monika Lejtorp.
Hon säger att hantverket är gammalt, kanske ända sedan vikingatiden. När hon lyfter på locket till ett av de stora kokkärl som står på elden kan besökarna skymta garner och brännnässlor i ett enda virrvarr.

Jordnära färger
– Vi försökte göra en blåfärg, men det blev gulgrönt som det brukar, säger hon och skrattar.
Det är en jordnära färgskala på de garner som hänger uppradade till allmän beskådan.
– Man mår gott av de här färgerna, och lika bra mår man av att färga, säger hon.
– Under de timmar som färgningen tar kan man inte göra mycket annat än att peta in en pinne i brasan då och då.
Besökarna kan genom dofter navigera sig rätt 
i folkmassan. Först kommer korven, sedan ost, sedan ost igen och slutligen bröd. Vid ett av stånden doftar det annat än mat. Hos Tage Schölin från Laxå luktar det trä.

Träkonst
– Jag var tvungen att ha något att göra när jag blev pensionär, säger han och visar upp sina träalster.
– Det är inte så vanligt med trä i dag när allt ska vara i plast.
Han tycker att det är tråkigt att allt mer hantverkskunskaper försvinner.
– Jag har försökt att lära barnbarnen, men de unga håller på med annat. Men intresset kanske kommer med åldern, säger han och skrattar.

Angora
Ett av de lite ovanligare hantverken tillhör Gunilla Larsholt.
– Jag håller på med Angora, kaninull, säger hon.
För 40 år sedan såg hon en annons om en angorakanin, köpte den och blev fast.
– Det var inte så vanligt då, men jag fick göra alla misstag och lärde mig en del. Nu är jag beroende av det, säger hon.
Besökare i alla åldrar stannar till och lyssnar på vad hantverkarna har att berätta. Samma frågor återkommer gång på gång medan nyfikna blickar studerar de olika teknikerna. Det finns mycket att lära.