Mossbanan är Kumlas kortaste järnväg, både i fråga om sträckning och livslängd.

Den några kilometer långa banan invigdes 1894 och började rivas upp 23 år senare. Då hade torven, som var orsaken till att järnvägen anlades, sedan länge slutat användas som dagligt bränsle i Kumla ångkvarn.

En kort period med torv

– Det är ju synd att Kvarn-Kalle inte lever längre. Han hade säkert kunnat berätta en del, säger Esso Engvall i föreningen Gata upp och gata ner, som håller koll på Kumla förr i tiden.

För så är det naturligtvis. Att hitta en pigg 100-åring som kan berätta om egna minnen från mossbanans glansdagar låter sig knappast göras.

Kvarn-Kalle hette Pettersson och jobbade på Kumla ångkvarn och det var där, under en kortare period i företagets barndom, som torven användes.

Letade nytt bränsle

Man såg sig om efter ett bränsle som kunde ersätta dyr importerad stenkol. Torven var billig och fanns desutom på nära håll. Närmare bestämt 4,5 kilometer norr om kvarnen.

För att underlätta transporterna till mossen, som ångkvarnen köpt in en del av, anlades en smalspårig järnväg.

Det var varken el eller ånga som gällde utan hästkraft, bokstavligen. Hästen som drog vagnarna gick vid sidan av spåret. Oftast var tågsättet sex vagnar långt och i främsta vagnen satt en kusk.

Han hade i uppdrag att fälla ner bommarna vid de två övergångar där mossbanan korsade allmän väg. Men om kusken inte såg någon trafik i närheten hände det ofta att bommarna stannade i lodrätt läge.

Direkt efter att spåren brutits upp började banan användas som gångväg, lite torrare än en vanlig stig genom skogen norr om Kumla.

Längs den snart igenvuxna banvallen finns fortfarande spår kvar, fast nu är det spår efter häst, hund och husse.

Läs mer i tisdagens NA