Hardemo Hästklubb har ett 40-tal medlemmar från bland annat Pålsboda, Viby och Fjugesta. Några enstaka medlemmar är tävlingsryttare, men annars är hästarna främst en fritidssysselsättning och något som ger möjlighet till en stunds avkoppling i skog och mark.

Som på den årliga Staffansritten, då två dagars julfirande med mycket stillasittande och ätande bryts av ridning.

– Vi träffas alltid samma dag och samma tid, för att underlätta planeringen. Det är också ett sätt för oss att komma ut och göra något tillsammans. Eftersom vi alla har häst är det svårt för oss att åka bort någonstans, säger Anna-Lena Johansson, som promenat med några övriga till grillplatsen och anländer strax efter oss ryttare.

Hennes döttrar Karin, 13 år, och Elisabet, 16 år, rider båda. På vardagarna, då de ska till skolan, tar Anna-Lena hand om stallsysslorna. Till helgen turas de om.

– I morse fick Karin ta stallet, eftersom hon inte var med på julottan i går och redan haft en sovmorron, säger Elisabet.

Ridturen har gett henne röda kinder, och två långa ljusa flätor sticker fram under ridhjälmen. Hon rider på Minos, en fjording som nyligen kastrerats. Nu är han så rund om magen att det skämtas om att något gick riktigt tokigt då för ett drygt år sedan: kan det vara så att han bär på ett föl..?

– Fjordingar är så allsidiga, jag tror det är därför jag fastat för dem. Och att det fanns flera av dem hemma när jag växte upp. När Karin och jag var små tecknade jag alltid lurviga grövre hästar, medan Karins var mer ädla, säger Elisabet.

Platsen där vi grillar våra korvar ligger i tallskogen in bakom Kumla Brukshundsklubb. Vägens egentliga namn är det ingen som kan erinra sig, men bland ryttarna går den under namnet Sandgaloppen. Vilket väl säger allt om hur fin ridväg vi befinner oss på.

Någon berättar sägnen om Klockarbrunnarna. Tre vattenansamlingar som ligger på rad och där socknarnas kyrkklockor lär ha gömts för att undkomma reformationen och Gustav Vasas indrag av kyrkans egendomar.

Med eller utan klockor så är vattenansamlingarna nu gömda under snötäcket, och efter grillningen är även skogsvägen oplogad.

Connemaraponnyn Engeleys sidtaktar ivrigt under mig, glad över att komma bort från den läskiga elden. Snön är inga som helst bekymmer, snarare är underlaget på Staffanritten 2010 idealiskt. Och vi känner oss som hämtade ur ett julkort där vi lufsar fram i den stilla skogen.

– Ska vi ta en galopp?, säger Hanna Johansson då vi kommer fram till en lång raksträcka.

Ingen är nödbädd och iväg bär det. Ett rejält snömoln yr upp från hästarnas hovar. Miols sparkar bakut av pur glädje och Elisabet ber oss andra sakta in så att hon inte alldeles ska tappa kontrollen över sitt kraftpaket. Engeleys frustar otåligt, hon hade helst av allt fortsatt i snabbare tempo.

Förra året blev Staffansritten inställd på grund av snöoväder. I år är alla hästägare redan härdade. Gårdagens minus 6 grader och svaga blåst kändes som en mild vårdag i jämförelse med senaste tiden.

Fast liten frusen om tårna är man ändå, innan hästarnas stall i Julsta åter skymtar på andra sidan fälten. Flera bilar kör upp mot gården, där det stundar en släktmiddag.

Men först ska hästarna tas om hand. Några lastas på transport, andra få komma in i stallet. Sadlar tas av, täcken sätts på, berömmande klappar på halsen delas frikostigt ut av nöjda och glada ryttare.

I bilen på väg tillbaka till redaktionen tänker jag på tystnaden och förvirringen som uppstod då jag frågade vad Staffansrittens deltagare istället hade gjort annandag jul om de inte haft sina hästar. Där verkade inte finnas någon som äns reflekterat över en tillvaro utan häst.

Det måste vara det som kallas att ha inte bara ett intresse, utan en hel livsstil med hästen som ständig deltagare.