Folkhögskolan har mångårig teatertradition. Helt nytt på skolans program är dock teaterlinjen för människor med aspergers syndrom.
– I Sverige har vi ett starkt normaliseringsbegrepp som gör det omöjligt för en stor grupp människor att få plats på många utbildningar. Vi bestämde att starta den här kursen och se om det fanns människor som skulle söka hit med en vilja att uttrycka sig med teater, berättar Gunilla Josefsson, lärare på utbildningen.
Improvisationer
Intresset fanns bevisligen.
I höstas startade utbildningen.
– Vi kör vårt upplägg som vi brukar, med grundkurs med improvisationer och skapande dramatik. Vi arbetar med scenografi och gör produktioner som vi framför inför publik.
Aspergers syndrom betraktas som en relativt lindrig form av autism.
– Vi är alla olika, men det är ju inte så att jag går omkring och är asperger, jag är Johan, som Johan odramatiskt förklarar det.
Alla kursdeltagare berättar om sin kärlek till teatern och skådespeleriet.
– Jag älskar att sjunga och skådespela. Att gå i en särskild asperger-klass är nytt för mig, men det känns väldigt bra. Över förväntan bra, faktiskt, säger Erik Lundell.
Svårt att bli antagen
Kaj Franzén berättar om sin längtan till teatern och om svårigheter att bli antagen till utbildningar han sökt.
– Ända sedan jag var liten har jag älskat teater och nu har jag fått chansen.
Sedan första kursdagen har det varit full aktivitet.
– Vi har gjort massor, berättar Louice Wagner. Vi började med installationer med temat självmord och kärlek. Vi jobbade också med texter från det temat. Sedan satte vi upp utvalda scener ur pjäsen Woyzeck och med den uppsättningen blev vi inte längre enbart olika enskilda personer, utan också en grupp.
Med teatern som redskap kommunicerar människor med varandra och med sig själva. I dramatiken skapas ytterligare ett språk att interagera med omgivningen som med vårt inre.
– Med den här kursen har jag gjort en personlig helomvändning. Förut var jag alltid den tysta i klassen. Det är jag inte här, säger Louice.
– Jag har lärt mig att se svagheter jag trodde jag inte hade. Det är bra. Jag lär mig att tänka, så här är jag och jag behöver inte låtsas något, säger Johan.
När NA är på besök i Teaterhallen tränar gänget inför en föreställning med monologer. Dagen efter är det premiär, med publik.
– Just nu är jag inte nervös i alla fall. Tvärtom, jag känner mig väldigt lugn, säger Louice.