Hur ska pengarna räcka? tänker Pär Lundberg varje morgon när han vaknar. Han tänker på att han inte har råd att köpa julklappar eller att köpa en tågbiljett för att hälsa på föräldrarna i Surahammar.

I tisdags beslutade Försäkringskassan att Pär inte längre får sjukersättning, det som tidigare kallades ”sjukpension” eller ”förtidspension”. I stället skickas Pär, efter flera år med sjukersättning, till arbetsförmedlingen. Under tre månader ska han stå i ett kafé som drivs av Örebro kommun för att testa sin arbetsförmåga.

Pär vill gärna ha en sysselsättning. Något att vakna till på morgonen. Rutiner. Och så den sköna tröttheten när han kommer hem igen.
– Jag vill ha något att göra några timmar varje dag, något som jag klarar av.

Problemet för Pär – och för många tusen personer med olika handikapp – är att inte bara sjukersättningen försvinner, utan också bostadstillägget. Även om Pär får aktivitetsstöd betyder det att han förlorar 3 500 kronor i månaden – och tvingas söka socialbidrag.

Pär var 29 år när utredningen gjordes och han fick beskedet. ”Du har en lätt utvecklingsstörning.”
Pär fick ett namn på alla svårigheter som alltid hade funnits där. I skolan förstod han inte vad läraren sade utan pratade och ritade på bänken i stället. I fyran låg han flera böcker efter sina klasskompisar. Pär fick ingen hjälp, blev bara betraktad som bråkig. I högstadiet satt han i uppehållsrummet i stället för att vara med på lektionerna.
– De enda lektioner jag gick på var hemkunskap, idrott och musik. De var de enda betyg jag fick.

Nu har han en god man som hjälper honom med ekonomin, boendestöd från kommunen som hjälper till att handla och laga mat och en kontaktperson som han umgås med ibland.

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har gjort flera utredningar, tester och arbetsprövningar genom åren. Läkare och psykologer har skrivit intyg. Alla har kommit fram till samma sak: Pär kommer aldrig att kunna ha ett vanligt jobb. Arbetsförmedlingen har inte ens lyckats hitta en praktikplats. Pär behöver stöd hela tiden, personal som han kan fråga.
– Jag kommer inte ut på öppna arbetsmarknaden, det klarar jag inte.

Ingenting har förändrats sedan de utredningarna gjordes. Ingenting annat än reglerna. De har blivit mycket hårdare. För att få sjukersättning måste man kunna visa att man aldrig mer under sin livstid kommer att kunna arbeta, inte ens med ett anpassat arbete på Samhall eller ett jobb med lönebidrag. Försäkringskassan räknar med att 35 000 personer kommer att mista sin sjukersättning på grund av de nya reglerna.

Tanken med reglerna är att unga människor med olika handikapp ska få en chans att få ett jobb. Tidigare kunde bidragen rulla på år efter år, utan man fick så värst mycket hjälp. Men kritikerna anser att glappet till arbetsmarknaden är alldeles för stort. Det finns inte tillräckligt mycket stöd eller tillräckligt många arbetsplatser som är beredda att ta emot människor med olika handikapp.

Förlovningsringen på Pärs finger återspeglar kökslampans ljus. Pärs mungipor når nästan upp till örsnibbarna när han berättar om Cecilia Lindberg.
– Jag fick syn på henne redan på uppropet.
De gick båda på Fellingsbro folkhögskola. En utbildning för personer med lindrig utvecklingsstörning. Hon var inte så intresserad först, men så började hon stanna kvar på helgerna.

De lagade mat tillsammans, såg på tv. Och nu sitter hon där, vid deras gemensamma köksbord, och följer Pärs minspel med blicken.
De skulle ha kunnat ha det så bra nu. Men oron för det ekonomiska nöter. Pär mår ofta illa och har ont i huvudet. Hur ska det gå? Pär får bara 5 400 kronor i månaden och på kontoutdraget staplas utgifterna: hyra, Alfa-kassa, tv-avgift, el, läkarbesök, sjukgymnast. Plus och minus går inte längre ihop, trots att Pär och Cissi i stort sett bara köper mat.

Pär har bara 100 kronor kvar varje vecka när räkningar och mat är betalt. Det räcker inte för att köpa busskort, fylla på mobilen, köpa rakgrejer, schampo eller kläder. De har precis flyttat till en egen lägenhet, men saknar fortfarande mycket. Som en vass kökskniv, ett rivjärn och en lampa till hallen. Pengarna räcker inte till det.
– Det skulle vara kul att någon gång kunna göra saker tillsammans. Gå och fika på stan eller se en film på bio. Tänk om vi någon fredagskväll skulle kunna köpa hem en pizza.