En mörk fredagsnatt kliver jag in i det dunkla slottet, stearinljus leder mig och sällskapet som denna natt valt att delta i spökvandringen på Örebro slott på vår väg. Guiderna för en i genom slottets olika rum och berättar om mord som ska ha skett där.
Steg för steg går vi i trapporna där trappstegen blir högre och högre ju längre vi kommer upp i slottet. Tänk vilka som har gått här under de hundratals år som slottet har funnits här….
Om ändå väggar kunde tala.

Trots en stor grupp av människor märker man hur stämningen är tryckt. Folk väntar ivrigt på att något oväntat ska dyka upp.
– Jag lovar att någon kommer komma fram under de övertäckta möblerna där borta, säger en kvinna.
– Jag bara vet att något kommer hända snart, säger en annan.
Det är mörkt där vi går och man är tacksam att man har någon framför sig. När vi går genom den trånga korridoren och den gamla trätrappan upp på vinden känner man direkt hur temperaturen sjunker och mörkret sluter sig kring en, man ser knappt personen framför sig.

– Man renoverade slottet 1993 och då hade vinden stått i princip orörd sen 1600-talet. Här installerade man ventilation. Flera av byggnadsarbetarna tyckte det var obehagligt att vara här och de har observerat en äldre dams ansikte som till och med har jagat ner en man från vinden, hon gick genom stängda dörrar och jagade honom enda ut på slottsgården där han kunde andas ut, säger en av guiderna.
På den mörka kalla vinden kan man inte undvika att anstränga ögonen lite extra för att se om man kan få syn på det flygande ansiktet, men inte den här gången.
Vandringen går vidare och man kan inte undvika att då och då kolla sig över axeln om någon eller något ska dyka upp där, och kanske gömmer sig någon bakom den öppna dörren?

Inga direkta överraskningar sker men man lyckas på något sätt få den där känslan av att inte veta vad som pågår. I slutet blir vi tagna till fängelsehålorna, vad människor har fått vara med om där kan ni se mer om på NA-tv.