Så enkelt är det förstås inte. Det är inte ens säkert att signalementet är rätt.Skulle du kunna beskriva en person du sett som hastigast en gång?Vi bestämde oss för att göra ett experiment.

Ulf-experimentet:
Vi tog med oss Ulf Johansson, chefredaktör på NA, till Örebro universitetet. Vi gick in i ett klassrum med sju socionomstudenter.
Ulf stod tyst medan vi pladdrade på i ungefär en minut. Sedan gick han ut och vi frågade: Kan ni beskriva mannen som nyss var här?
– Va? Var det en till här?

Utredarna vid Örebropolisen:
– Ett allmänt signalement är det egentligen inte så stor vits att gå ut med, men om man går ut med ett vagt signalement kan det få fler personer att höra av sig och berätta mer, konstaterar Christina Hallin, kriminalinspektör på roteln för grova brott i Örebro.
– Det är svårt att värdera vittnenas uppgifter. Signalement är mer som en vägledning i utredningen, leta åt det här hållet, anser Lars-Olof Lundh, tillförordnad chef för grova brottsroteln i Örebro.

Mordet på Anna Lindh:
Det fanns många vittnen till mordet på Anna Lindh. Ändå var det första signalementet som gick ut helt fel. Hur kunde bli så?
Efter mordet fick vittnena sitta tillsammans i ett rum. Någon sa högt att mördaren haft kamouflagefärgad jacka. När förhören startade sade vittne efter vittne samma sak. Poliserna fick också veta att gärningsmannen bar keps.
Därför letade polisen efter en man i kamouflagejacka och keps. I själva verket bar han en grå Nike-tröja och var barhuvad. Kepsen hittades i en papperskorg i Salén-huset, två kvarter bort.
– Kläderna är mindre viktigt i ett signalement, för det är så lätt att förändra. Vid planerade brott har gärningsmannen ofta med sig ett klädbyte, säger kommissarie Ulf Göranzon vid länskriminalen i Stockholm.

Polishögskolan:
Polisstudenterna får se en film som handlar om ett fejkat personrån. Fem minuter senare ska de skriva ner gärningsmannens signalement. En vecka senare får de vara med om en vittneskonfrontation med nio personer. De får veta att ”gärningsmannen” kanske är med bland dem. Många pekar ut fel person.
Några veckor senare får studenterna skriva ner hela händelseförloppet av rånet. Sedan får de se filmen igen. De flesta blir förvånade över att de mindes så fel.
– Studenterna får insikt om hur svårt det är och hur deras egna fördomar påverkar deras beskrivning av gärningsmannen. Det är viktigt att de vet det när de själva ska genomföra förhör, säger Helena Höglund, beteendevetare och föreläsare på Polishögskolan.

Ulf-experimentet:
Vi samlade in lapparna från socio-nomstudenterna och bad Ulf Johansson komma tillbaka till klassrummet. Studenterna skruvade besvärat på sig.
Någon trodde att han var 35 år. En annan att han vägde 102 kilo. Det fanns rätt många bud om vad han hade på sig: kavaj, t-shirt, skinnjacka, jeans. Hade han hatt? Och vad höll han i handen? En pärm?
Vi ställde en kuggfråga om vad han hade för färg på slipsen, fast han inte hade någon. Bara tre av sju mindes att han inte hade någon slips alls. En gissade på svart, en på röd, två mindes inte färgen.
Vi frågade också vad han höll i handen, det var en banan. En student skrek rakt ut i början av experimentet: ”Allt jag minns är en banan!” Trots det var det tre som inte kunde svara eller som gissade fel.
Men många detaljer stämde faktiskt bra. De flesta tog hans längd. Vikten var de flesta ganska säkra på. Många prickade åldern ganska väl.

Utredarna vid Örebropolisen:
– Har vi tio olika vittnen så kan vi få tio olika signalement. Det är jättesvårt att få fram ett klockrent signalement, säger Lars-Olof Lundh.
– Signalement är vår bästa vän eller vår värsta mardröm. Det finns händelser där man i efterhand konstaterat att signalementet var fel. Då kan signalementet leda oss helt käpprätt fel, säger Peter Springare, kriminalinspektör vid grova brottsroteln.

Minnet:
Minnesprocessen anses bestå av tre faser: inkodning, lagring och framplockning. När du ska plocka fram ett minne är det viktigt att du inte blir avbruten och att du inte känner dig stressad.
Forskningen visar också att minnet består av så kallade scheman. Därför fyller vi ibland i saker som passar i sammanhanget när vi inte riktigt minns. Vi påverkas också av stereotyper och fördomar. Flera studier visar till exempel att vi är mer benägna att peka ut unga män som kriminella än medelålders män.
– Uppgifter om signalement från vittnen och brottsoffer ska man ta med en nypa salt. Personer som utsatts för brott är uppskrämda och chockade. Det måste man ta med när man värderar deras vittnesmål, säger Lars-Olof Lundh vid Örebropolisen.

Ulf-experimentet:
Efteråt var studenterna förvånade över att det var så svårt att minnas.
– Jag mindes inga ansiktsdrag. Bara kläderna och att han hade ett stort leende.
– Eftersom han såg proper ut så fyllde man i andra saker, och antog att han hade slips och så.
– Man tänker på någon som han liknar. Sedan beskriver man den personen i stället.

Fel på minnet:
Varför minns vi fel? Det finns många orsaker, enligt forskningen. Vi minns sämre om händelsen går väldigt fort, om det var mörkt, om avståndet till gärningsmannen var stort och om det var en traumatisk händelse.
Olika människor kan reagera helt olika. En del tänker bara på att överleva. Andra fokuserar på en enda detalj, till exempel vapnet eller något i omgivningen. Det finns också brottsoffer som vill ta kontroll över situationen genom att memorera hur gärningsmannen ser ut.
– Om det går lång tid innan vittnet berättar om händelsen kan minnet bli påverkat. Anta att ni till exempel hade låtit socionomstudenterna i experimentet läsa en fingerad tidningsartikel där det fanns ett fel. Då hade ni säkert kunnat påverka deras vittnesmål, säger Per-Anders Granhag, professor i psykologi.

Förhörsmetoder:
Forskningen visar att vi minns bättre om vi åker tillbaka till platsen där något hände. Därför vill polisutredare gärna ta med sig brottsoffer till brottsplatsen, men alla klarar inte att återvända. I stället kan förhörsledarna försöka få vittnet att tänka sig tillbaka.
Socionomstudenterna i vårt experiment lyckades inte så bra. Professor Per-Anders Granhag påstår att han hade kunnat få dem att minnas mycket bättre.
– Om jag hade intervjuat dem en och en, gett dem mycket tid och fått dem att tänka sig tillbaka, hur de kände sig, hur det luktade, vad de hörde, och sedan låtit dem berätta fritt, utan att avbryta. Då tror jag att de hade överraskat sig själva.

En motbild:
Per-Anders Granhag och några forskarkollegor fick tillgång till vittnesmålen vid ett postrån. De kunde jämföra med bilderna från övervakningskameror och hade därför facit.
– Det visade sig att 90 procent av det som vittnena sagt stämde. Intervjuar man på rätt sätt minns vittnen ofta rätt.
Samtidigt undrar Per-Anders Granhag vad ett allmänt hållet signalement i media har för värde.
– Man, mörka kläder, 175–180 centimeter lång. Det inkluderar ju nästan fler än det exkluderar, säger han.
Så vilken nytta har polisen egentligen av signalement? Hur många utredningar klaras upp tack vare ett bra signalement?
– Det finns det ingen forskning om. Den vinkeln har vi inte tänkt på, säger Magnus Högqvist, forskare och studierektor på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.